Vådan av att säga det man tänker. Utan att tänka.

När jag nu ändå är inne på språkområdet så är det förfärligt roligt när någon uttalar ord fel, avsiktligt eller ej. Eller när man vet vad man vill ha fram och munnen gör vad den kan för att presentera budskapet men tyvärr snabbare än vad hjärnan hinner kvalitetskontrollera, med påföljd att det som kommer ut, är rätt men liksom fel ändå.

Några exempel.

1) En kollega råkade en gång säga fel på ordet "konfrontera". Han sa "konfontrera". Ingen som lyssnade reagerade direkt, men man såg på både de rynkade ögonbrynen och läpprörelserna att åhörarna satt och mumlade för sig själva för att reda ut vad det var som inte låtit rätt och hur det egentligen skulle vara. Jag började därefter säga "konfontrera" på skoj, med påföljd att jag numera helt måste undvika ordet eftersom jag i nio fall av tio inte längre utan noggrann eftertanke vet hur det egentligen heter.

2) En annan kollega höll en gång ett anförande inför ledningsgruppen på ett större företag. Han poängterade att de måste ha en inre kärna, d v s en mindre ledningsgrupp på ca 5 personer, för att kunna fatta snabba och bra beslut i kritiska lägen. "Är det kris kan vi inte sitta här med en full ledningsgrupp", blev hans slutkläm. Det förstod alla.

3) När jag jobbade på brandkåren för ett antal år sedan hade vi ett större förråd med en förrådsansvarig, manlig sådan. Ibland rände jag i förrådet titt som tätt för att hämta ut arbetskläder, glödlampor, kontorsmaterial och vad jag nu behövde men vid det här tillfället hade jag inte varit där på ett tag. En dag gick jag händelsevis förbi förrådet och stoppade då in huvudet och sa glatt "Halloj , du, jag har inte fått något på länge"!

Det skrattades våldsamt inifrån förrådet och försent såg jag halva brandmannalaget stå där inne och unisont missförstå vad jag inte hade fått på länge. Sedan fick jag höra detta till leda under resten av min tid på brandkåren. Istället för att fråga mig hur läget var, som brukligt, frågade alla mig hur länge det var sen sist. Det var lite kul de första 500 gångerna. Sen kunde jag hålla mig för skratt.

Ett tag hade jag för vana att byta plats på vissa första bokstäverna i sammansatta ord. En skinkbit blev således en binkeskit. Badrock blev radbock. Värre var den gången jag skulle göra samma sak med kanelbulle.

Jag har nu slutat med den vanan.