Cykelbud

Jag har alltid cyklat mycket. De senaste åren har jag nästan övercyklat. Tar jag bilen till jobbet någon dag känns det som om klimatförändringarna, bensinpriserna och det faktum att annandag jul infaller på en lördag, är mitt fel.

Detta hysteriska cyklande innebär att jag ibland måste frakta med mig saker som inte är anpassade för transport medelst cykel utan bättre hade gjort sig i bagaget på en bil. För det mesta försöker jag dock planera in dessa kollitransporter till något tillfälle när bilen ändå måste hänga med mig för att jag skall någonstans dit det är för långt att cykla. Men ibland kommer saker över mig utan förvarning och för det mesta vill dessa saker följa med mig hem. Omedelbart.

Vid något tillfälle skulle jag hämta en madrass som någon annan i familjen hade beställt och som jag tjänstvilligt erbjöd mig att plocka upp på vägen hem. Jag jobbade ju ändå precis bredvid madrassens utlämningsställe. I min heliga enfald hade jag sett framför mig upphämtning av någonslags liggunderlag men när jag hade kvitterat ut madrassen visade den sig vara av prinsessan-på-ärten-kaliber.

Tre gånger större än min cykel.

Den gick inte att rulla ihop. Den gick inte ens att VIKA ihop. Den trivdes bäst i utsträckt läge och jag, mitt styvnackade och envisa stycke, kunde inte erkänna mig besegrad inför tjejerna som lämnat ut madrassen åt mig och förmodligen anade överraskningen och skräcken i mina ögon, utan jag tog den käckt under armen och släpade iväg oss. Ibland gick jag först, ibland tog madrassen täten, och som tur var, var den plastöverdragen. Det gjorde således inget att både jag och madrassen hade markkontakt mellan varven.

Folk tittade emellertid lite intresserat på oss där vi gick. Ännu mer tittade de när cykeln skulle blandas in i den fysiska tête-à-têten. Menage a trois, eller gängslagsmål som det heter på svenska.

Efter att ha bökat omkring en lång stund låg madrassen på tvären över pakethållaren. Världens längsta stingpinne, dessutom med sting åt både höger och vänster. För att hålla den på plats, anläggningsytan som utgjordes av pakethållaren täckte bara en promille av madrassen, fick jag gå vänd bakåt och hålla i madrassen med högerhanden. Vänsterhanden höll i styret. Framhjulet fick hålla kursen helt på egen hand.

Det gick bra, utom när vi fick möte på cykelbanan.

I somras cyklade jag med en sopsäckhållare på hjul efter cykeln. Det skramlade mycket, men det gick.

Så att jag idag har cyklat hem med två stycken drygt meterlånga marschallhållare i smide med tillhörande marschaller (otända) samt en gul fågelholk med svart tak, som alla kommit ramlande över mig utan förvarning idag, var inget som varken jag, cykeln eller övriga boende i byn fann som något avvikande. Kanske hade jag fått lite mer attention om jag hade haft marschallerna tända när jag cyklade. Skall testa det nästa gång.