En julsaga

Och detta hände sig vid den tiden då jag var höggravid med första barnet och tillsammans med barnets far skulle åka till min mamma och fira jul. Snön lyste vit på taken, ingen av oss ägde vinterdäck till våra bilar - det var inte lag på sådant då - och vi hade tagit ett klokt beslut att färdas till denna högtid medelst tåg i gryningen på julaftonsmorgonen.

Det hände sig också vid den tiden att vi då bodde i Malmö på gångavstånd från Centralstationen. Åtminstone var det gångavstånd vid barmark. Och åtminstone när man kunde gå normalt utan att vagga fram som en anka. Och åtminstone om man inte hade ett berg av julklappar att föra med sig på resan.

En sann medlem av Familjen låter dock inte sådana petitesser sätta käppar i tåghjulen. Vi skulle gå, i snö och med mage och väskor och julklappar och allt. Jag tror dessutom att vi vid den här tiden inte ägde resväskor med hjul. Det som skulle med, skulle bäras. Jajamen!

Jag hade ägnat hela den genomlidna graviditeten åt illamående och ständiga kräkningar och var i stort sett relativt utmattad från början till slut. Efter att ha arbetat in i det sista den 23 december föll jag i den utmattades sömn natten mot julafton och drog utan större ansträngning även med mig barnets fader i fördärvet. Tåget skulle gå klockan 7.30, vi vaknade klockan 7.

Vanliga människor hade konstaterat att det inte skulle bli något julfirande med släkten och somnat om. Vi, som är medlemmar i Familjen, for upp som raketer och bestämde oss för att ge allt to the bitter end. Allt var packat, frukosten hoppades över, vi klev i kläderna och gick respektive vaggade iväg.

Redan efter 20 meters promenad var jag ohjälpligt på efterkälken. Barnafadern bar merparten av picket och packet, jag bar barnet, snön var meterhög och för min del var det ett steg framåt och minst fyra bakåt som gällde. Men vi bet ihop och stretade på, trots att det var uppenbart att vi inte skulle hinna.

Då...

Helt plötsligt svängde en buss tillhörande lokaltrafiken in vid trottoaren framför oss, öppnade framdörren och därefter hojtade busschauffören inifrån bussen:

- Ska ni med, eller?

Om vi skulle med? Vi fattade ingenting. Det fanns ingen busshållplats i närheten, skylten fram på bussen var släckt? Vart skulle han?

Han hade kört färdigt för natten och skulle bara parkera bussen för att sedan åka hem, men han förmodade att vi skulle till tågen och han kunde köra oss dit om vi ville?

OOOOOM vi ville! Vi klev in och täckte med allt vårt bagage och min mage upp halva bussen, sedan bar det iväg. Han körde oss nästan ända fram till perrongen, tog inte betalt, log milt och önskade oss varmt god jul och lycka till med Jesusbarnet.

Detta hände sig för 16 år sedan och jag känner fortfarande att tårarna vill rinna vid tanken. Så nära en julsaga har jag aldrig varit, varken förr eller senare. Men den här sagan var sann.

Vi hann med tåget. Och Jesusbarnet blev en flicka.