I min ägo har jag en belysningsstolpe med tre rejäla lampor som stolta lyser upp mitt hemman. Dessa lampor har jag tidigare fått tända och släcka med egen handpåläggning och det säger sig ju själv att sådant är kraftigt slöseri med kvinnokraft, särskilt i ansträngda tider som dessa.
Jag lät därför sätta in ett skymningsrelä som så fiffigt tänder både stolpens lampor och lite lampor på terassen när det börjar skymma samt släcker dem när det är tillräckligt ljust.
Numera är jag således inte alls inblandad i någon interaktion med lamporna mer än att jag beundrande tittar på dem när jag känner för det. Speciellt roligt är det att titta på stolpens lampor när det vräker ned snö. Dels ser det fint och juligt ut, nästan som taget ur en filmatisering av Dickens, dels ser man väldigt tydligt hur MYCKET det snöar med lamporna som bakgrund.
Dessvärre såg jag också i helgen, när jag vid ett tillfälle ville glädjas åt snöyran, att en lampa hade slocknat. Gått sönder, helt fräckt, så där i juletid, och dessutom när snön var som högst. Ett tag övervägde jag att vänta en tid med att byta lampa, tills snösmältningen kom. Sånt kan i Skåne bara handla om några timmar i vissa fall. Men, sen insåg jag att sådant uppskjutande av viktiga ting inte anstår en representant av Familjen. Det hela skulle åtgärdas skyndsamt. Frågan var bara hur.
Stolpen är hög, vi pratar många meter, och att luta en stege mot en isig stolpe, det kändes inte riktigt rätt ur ett säkerhetsperspektiv. Jag ramlade nedför trappan för några veckor sedan, det räcker för i år.
Jag grunnade en stund och plötsligt kom jag på det! Vi har en stege i arkivet på jobbet, av trappstegsmodell. Står stadigt på fyra fötter, har inte varit utomhus sedan den köptes och transporterades till kontoret någon gång på 70-talet och att använda mig av den skulle förmodligen vara win-win för oss båda.
Igår på lunchen tog jag därför stegen över axeln och promenerade ut genom receptionen. Många tittade undrande men jag förekom genom att berätta att jag och stegen skulle ut på lunch, vi beräknades återkomma om cirka 45 minuter. Sen gick jag.
Stegen var mycket riktigt stadig men inte speciellt hög. Tre steg bara. Jag kom en bit på väg, det gjorde jag, men det krävdes en fot på planket, en hand i äppelträdet och vissa välplanerade hopp för att få loss glaskuporna, skruva loss befintliga lampor och medelst välsiktade kast placera nya lampor i fästena och skruva åt.
Speciellt den översta lampan var svår. Där hängde jag för ett ögonblick i stolpen medan jag skruvade fast lampan i sitt fäste. Jag bytte självklart alla lamporna när jag ändå var igång och hade tillgång till arkivstegen. Nu sitter där miljövänliga lågenergilampor i alla utebelysningar och jag känner mig mild och fin om hjärtat av all godhet.
45 minuter senare kom jag och stegen tillbaka från vår lunch, båda glada och nöjda med vår utflykt.
Självklart kunde jag ha tagit med mig stegen hem på kvällen istället, men om jag hade ramlat ned och brutit lårbenshalsen då, hade ingen saknat mig förrän på arbetet idag. Igår visste jag att mer än en timme skulle jag sannolikt inte behöva ligga med benet i en konstig vinkel under en belysningsstolpe. Och det beräknade att jag skulle klara utan att frysa ihjäl.
När jag kom hemkörande i mörkret i gårkväll lyste min belysningsstolpe på långt håll. Det är lite idrottsplatsbelysning över den, på något sätt. Kommer det tre vise män och knackar på imorgon blir jag inte förvånad. Åtminstone om de är över 40, för då börjar man se lite suddigt och kisar man med ögonen så ser det ut som en jättestjärna är tänd i höjd med mitt hustak.
De blir förvånade, dock, när de upptäcker att Jesusbarnet är 14 år, har storlek 43-44 i skor och förmodligen är längre än de vise männen. Men julen är ju överraskningarnas tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar