För mycket

Idag har stressnivåerna nått helt nya och oanade höjder. Ordet "självsvängning" har fått en ny betydelse.

Jag har lyckats sitta i möte till 17.30, pausa till 18.10 och därefter fortsätta jobba. Under "pausen" hann jag köra dryga milen söderut, hämta en cykel på verkstaden, bli uppringd av stressad dotter som kommit på att hon ju skulle befunnit sig drygt diametralt från min position och det klockan 18, fixat hämtmat till henne eftersom hon inte hunnit äta, och kört hem med det på två hjul så att hon kunde åka iväg med mat i knäet. Parallellt med det noterade jag att sonen, som å sin sida glömt att han skulle vara någon helt annanstans han också fast klockan 17.45, kommit iväg med en kompis förälder. Honom hann jag inte möta.

Däremot hann jag konstatera när jag slängt iväg dottern med hennes matpaket, att ingen av barnen hade nycklarna med sig, vilket onekligen kunde komplicera tillvaron för oss alla. Jag skulle på ett möte som kan tänkas ta allt mellan 45 minuter och 4 ½ timme. Vad skulle barnen göra då i trädgården? Sandlådan är sedan många år borttagen.

Jag hann också konstatera att hela huset hade lämnats upplyst av barnen. Varje lampa var tänd. Om Fuglesang befunnit sig på månen hade han kunnat ställa in Sveriges position efter vårt hus, så mycket lyste det.

När mitt möte var slut, fick jag köra igen, även nu på två hjul, för att plocka upp en övergiven son i en övergiven sporthall. Tack Gud för att det inte blev ett fyra-och-en-halvtimmes-möte idag. Skjutsa hans kompis hem, köra hem till oss, laga mat, inte hinna äta, köra iväg och hämta dottern och som lök på laxen få reda på att hon lovat att jag skulle köra även kompisen hem. Kompisen bor dessvärre inte på samma ort som vi. Dessvärre bortanför vår ort. Jag hann se hustaken från vårt villaområde när passerade förbi vårt samhälle. Det såg mysigt ut, därinne.

- Vaddå, hade jag annat för mig? Skall hon behöva vara en dålig kompis bara för att jag inte hunnit vara hemma och äta än och således hade velat köra direkt hem? Dålig mor. Usel, faktiskt.

Ja, så har kvällen varit och käre Gud, jag hoppas, innerligt hoppas jag, att jag slipper uppleva en sådan kväll igen. Åtminstone inte på länge. Åtminstone inte den här veckan. För jag känner att ikväll blev det för mycket.

Amen.