Jag har nu återgått till de cyklandes skara, efter några dagar med idel havererade tvåhjuliga fordon i garaget. Det känns skönt att livet är som vanligt igen. Dessutom är det bättre än vanligt för cykelmeckaren inte bara lagade mitt punkterade hjul och fixade till framlyset, han gav mig alldeles gratis en stänkskärm till bakhjulet, något som jag saknat i några månader och lärt mig leva utan i cirka ett år.
Sånt blir man nästan rörd till tårar av. Hade han inte varit gift, cykelkillen, så hade jag slagit till.
Imorse var det fruktansvärt kallt i Skåne. 1,9 plusgrader bara. Jag tog på mig vinterparkasen, fällde upp kapuschongen, knöt en lång halsduk i två varv runt halsen, drog reflexvästen över hela härligheten och kastade loss.
På vägen till jobbet träffade jag många andra cyklister som jag känner och som jag glatt hälsade på. Alla hälsade vänligt tillbaka, någon dessutom genom att nämna mig vid förnamn.
När jag kom till jobbet träffade jag många arbetskamrater som jag känner och som jag också glatt hälsade på. Förvisso hälsade några tillbaka men ingen med värme och definitivt ingen med att nämna mig vid namn. Förrän jag tagit av mig västen, halsduken och kapuschongen, då blev vänligheten översvallande igen. De hade inte känt igen mig i min outfit.
Hur kan då människor som jag inte känner speciellt väl känna igen mig i mörkret när jag kommer cyklande utklädd till en svart tunna med reflexväst utanpå?
Det gör de inte. Och jag känner inte igen dem.
Vi känner helt enkelt igen varandras cyklar.
:-) Låter som en outfit man kan känna igen... Men kan du vekligen cykla efter trappvurpan... Har du extra vadderad sadel eller biter du bara helt enkelt ihop i ditt Blekingska vikingakynne och skiter i smärtan... ?
SvaraRadera