Att köra bil utanför storstadsområdet har sina sidor. I synnerhet på vintern. Man tittar ut i förorten, konstaterar sol, medvind och idel nedförsbackar, och förmodar att det ser likadant ut längs med hela den väg man ämnar köra. Detta finns det inga garantier för, dock. Kan jag berätta.
Jag har nämligen precis susat fram genom både öppna landskap och ekskogar och kan konstatera att snögränsen inte ligger alltför långt norr om Malmö. Faktum är att redan på Linderödsåsen skulle de boende kunna ta sparken till affären om de hade velat. Och om där hade funnits några affärer.
Efter snart 27 års prickfri körning kunde jag med gott samvete och på goda grunder, ägna mig åt att under bilfärden hålla långa monologer med barnen som mottagare om vikten av att anpassa körsättet efter väglaget och de allmänna förutsättningarna. Det skiljer sig väldigt mellan sommarvägar och vintervägar. Och de siffror som står på hastighetsskyltarna skall inte tolkas som en rekommendation, om man råkar susa fram i medvind i juli.
Det som står angivet är maxhastigheten och kör man fortare än denna och polisen kommer på en, kostar det många pengar. Kör man fortare, råkar krocka med något och polisen kommer på en (vilket de alltid gör i sådana fall) kostar det både pengar, körkort och diverse varningar från högre ort. Samt en himla massa omak när man måste hämta barnen från dagis med taxi. Om man nu har barn på dagis.
På vintern skall inte hastighetsskyltarna ses som en målsättning, de utgör fortfarande en maxgräns som inte på något sätt måste uppnås om inte vägarna lämpar sig för det.
Detta vet inte alla vuxna.
Under långa sträckor på vår resa var vägbanan nollgradig = snorhal, det var snösträngar på vissa sträckor vilket komplicerade det hela ytterligare och på övriga sträckor var det som bäst osäkert. Riktigt bra underlag var det bara fram till Lund.
Som den formel 1-förare jag ödmjukt titulerar mig, med tanke på min långa prickfria körning, anpassade jag hastigheten, körde på höga växlar, håll noga koll på bilen framför så att den inte skulle närma sig i obehaglig hastighet och höll mig på vägen hela tiden. Ett föredöme från början till slut.
Dock finns det alltid de som ser hastighetsskyltarna som en under gräns oavsett om snön ligger meterdjup på vägen eller inte. Vi blev därför omkörda med jämna mellanrum av diverse fordon och kunde i flera av dem skymta skräckslagna barn, husdjur och hustrur som med panik klamrade sig fast i handtagen på insidan av bilarna medan de desperat hade andats på rutorna och skrivit "HJÄLP" spegelvänt. De som körde dessa bilar var utan undantag män.
(Och i dessa diskriminerande genustider vill jag tillägga att detta säkert bara var slumpen som gjorde att de riskförare vi såg råkade vara män...)
Själva tuffade vi på i lagom hög hastighet, inte löjligt långsamt så att vi utgjorde en risk för vådliga omkörningar, utan lagom. Och det gladde mina elaka sidor en liten aning när vi vid ett tillfälle på avstånd såg blåljus och orangea ljus snurra omkring i luften. Det visade sig vara en av de BMW-kombis som tidigare vilt helljusblinkande hade kört om mig på en 90-sträcka med snösträngar och underkyld vägbana, som i för hög hastighet hade gjort en dubbel salto med skruv, kanske också en Mollbergare, och landat vid sidan av vägen efter att ha plöjt prydliga fåror både här och där i naturen.
Haren låg med andra ord i diket och snigeln körde förbi och kom också fram dit snigeln hade tänkt sig utan att behöva besöka sjukhus, använda sig av bärgningsbil eller lägga ned både pengar och tid på att få bilen lagad med en hyrbil under tiden.
Det enda jag skall göra som ett resultat av bilutflykten är att tvätta den. Bilen ser nämligen ut som om den har återvänt efter två veckors safari i någon djungel under regnperioden. Det är smuts i sådana mängder att jag den sista sträckan inte ens kunde se ut annat än genom ett litet hål i mitten av bakrutan. Det är tur att jag inte behövde backa på motorvägen. Det kunde ha gått illa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar