Manual 2.0

En gång i förfluten tid jobbade jag i IT-branschen och lärde mig då tämligen snart, eftersom jag var ung och lättledd, att det bara var töntar och personer med dåligt självförtroende som använde sig av manualer för att installera nätverkskort, moderkort eller mjukvara.

Coola typer sköt från höften och lyckades utmärkt med det. (Åtminstone officiellt sett. Misslyckades man dog man hellre än avslöjade sitt tillkortakommande.)

Möjligen kunde man slänga ett getöga i manualen EFTER att man installerat, bara för att få ett grepp om finesserna, finliret och de hotta effekterna. Fast officiellt sett gjorde man bara det för att se om manualförfattaren hade upptäckt finesserna, finliret och de hotta effekterna som man själv påstod sig ha knåpat fram.

Det var en underbar tid. Fri och obunden. Fast samtidigt krävande, man var ju alltid tvungen att klara sig själv utan vägledning. För är man 25 vill man inte vara tönt eller anklagad för att ha dåligt självförtroende.

Numera gör det mig inget att bli anklagad för tönteri. Har jag köpt en datoriserad pryl, packar jag upp allt, räknar alla delar, kontrollerar att jag har fått en manual på svenska eller åtminstone på engelska, jämför eventuella bilder med produkten jag har framför mig och när allt verkar vara på banan går jag mycket kontrollerat igång, följandes instruktionerna punkt för punkt.

Blir det alltid bra? Nej, det blir det inte. För att manualförfattarna fortfarande inte har fått koll på alla finesser och finlir. Faktiskt har de inte alltid lyckats få med grundfunktionerna.

Igår skulle jag installera en skrivare som sonen fått i julklapp (av mig). Sånt brukar vara lätt och egentligen kände jag att jag kunde skjuta från höften, men åldern och förståndet har tagit ut sin rätt och jag valde att göra som instruktionsboken sa.

Det strandade redan på bild 3. Enligt bild 2 skulle man BARA trycka på on-off-knappen och ABSOLUT inte trycka på knappen bredvid. Detta illustrerades tydligt med en tjock pil som pekade på on-off och ett distinkt kryss över högerknappen. Jag var helt med på noterna.

På bild 3 skulle man stoppa ned färgpatronerna i skrivaren i någon slags behållare som var så fint avritad så man blev nästan tårögd.

Fanns den i min apparat?

Nej.

Jag tittade noga, för man vill ju tro att Epson vill väl och önskar hjälpa en så mycket det går så att man snabbast möjligt skriver upp alla patronerna och måste beställa nya, men behållaren var och förblev borta. Detta förvirrade mig ett tag och jag tittade på bild 4 för att få hjälp. Bild 4 visade hur man skulle montera arkmataren och det kändes inte som ett steg i rätt riktning.

Efter moget övervägande, uteslutningsmetoden och en bedjande blick mot skyn gjorde jag en mr. Bean. Jag tryckte på den absolut förbjudna knappen, den med jättekrysset.

Vips kom den avritade behållaren farande!

Efter att ha gått runt även instruktionerna på bild 5 och 6 var skrivaren installerad och provprintad. Den fungerade utmärkt.

Och då undrar man ibland hur andra människor gör. Vanliga människor. Sådana som inte fått sin grundutbildning i IT-branschen och som vet att man oftast vet bättre själv än vad de som har skrivit instruktionerna gör. Upptäcker de överhuvudtaget finesserna, finliret och de hotta effekterna?

Jag tvivlar litegrann på det.