Vit jul

I alla år, så länge jag minns, har barn och vuxna i Skåne önskat sig en vit jul. Och att dessa önskningar infrias är ungefär lika troligt som att den som önskar sig en Lottovinst på en miljon kammar hem en sådan, det har jag räknat ut för länge sen. För det mesta är jularna således så gröna att jag vid något tillfälle faktiskt övervägt att klippa gräsmattan på juldagen. När jag ändå hade tid över, liksom. Och jag kan tycka det är praktiskt utan snö. Är det dessutom plusgrader sparar man ström också. Jättebra.

I år har dock alla små barn bönhörts. Förmodligen har de sammanlagda bönerna från cirka 20 år klumpats ihop och levererats på en gång. Det har snöat något makalöst.

Igår skottade jag snö tre gånger under dagen. Idag har jag skottat en gång, men då beklagade jag att jag inte varit uppe under natten och tagit ett tag, för nu var det ungefär en halvmeter snö som jag skulle flytta på en och samma gång. Det var mycket tungt. Jag förstår de som passar på och får en hjärtinfarkt under snöskottning. Ryggskottning kände jag också låg nära till hands.

Under luftvärmepumpen står det en låda för kondensvatten. Den brukar jag normalt inte utbyta någon vidare kontakt med, vi är inte alls på samma våglängd. Eller våghöjd snarare. Men som jag sa var det väldigt tungt att skotta idag, så tungt att jag stundtals hängde över skyffeln och då hade näsan obetydligt ovanför marken. I jämnhöjd med lådan för kondensvatten, faktiskt. Vi hälsade båda artigt och jag kunde samtidigt konstatera att någon kondensvatten fanns det verkligen inte i lådan. Där fanns bara is.

Hela lådan var bottenfrusen.

Jag rätade på ryggen, böjde ordentligt på knäna och lyfte in det tunga eländet i grovköket för att klumpen skulle tina. När den släppte lådan var planen att jag skulle lyfta ut isklumpen, slänga den ute någonstans och på nytt ställa den nu tomma lådan under luftvärmepumpen.

Allt gick helt planenligt tills jag kom till momentet "slänga isklumpen ute någonstans". Isklumpen var hal och yster som en kalv på grönbete och jag tappade den så fort jag fått upp ytterdörren. Det vill säga precis utanför ytterdörren. Det var inte där någonstans jag hade tänkt mig att den skulle hamna. Dessutom gick det elaka eländet i flera bitar, vilket jag suckade länge över. Is framför ytterdörren är inte alls bra, om man vill undvika fallolyckor. Jag muttrade en stund över mitt dystra öde, tills mitt konstnärliga sinne plötsligt såg det sköna i röran. Det fanns nämligen bland annat en ganska snygg och lätt ihålig bit mitt framför fötterna på mig. Perfekt för att härbärgera ett ljus.

Numera har jag en isskulptur med blockljus i ståendes på bänken utanför ytterdörren. Mycket vackert. Ser designat ut, nästan. Och så här när allt är skottat och det inte längre snöar, är jag numera mycket positivt inställd till snö till jul. Skönt att slippa pressen att klippa gräset!