På cykel till jobbet

Imorse när jag vaknade upptäckte jag att det kommit mer snö sedan igår. Detta uppdagade två frågeställningar:

1) Snö skall skottas. Vem skulle göra det, förslag, prioriteringar och utredningsalternativ.

2) Hur cyklar man till jobbet när vägarna inte är plogade. Utredande analys med omfall och jämförelsealternativ.

Rapporten rörande punkt 1 blev kort. Tre bokstäver kort. "Jag".

Och faktum är att det var ganska enkelt att skotta. Vi skåningar är vana vid att snö är blött, kompakt och tungt som blöta yllesockar, och att skottning av två kvadratmeter snö är lika underhållande som ett spinningpass med idel uppförsbackar. Men nu när det är så kallt blev snön ungefär lika tung som bomull. Jag kunde skyffla omkring snön med en lätthet som om jag vore muskelbyggare som skottade omkring flugor. Sånt är bra för självförtroendet.

Därefter väntade frågeställning 2, hur cyklar man till jobbet när vägarna inte är plogade?

Svaret var: Det gör man inte.

Tyvärr visste jag inte svaret förrän jag kom hem efter att ha cyklat till och från jobbet.

Min väg till jobbet gick företrädesvis på vägar som inte var plogade. Det är väldigt svårt att cykla när det inte är plogat. I bästa fall kan man följa hjulspåren från någon bil, men när bilen plötsligt har svängt åt vänster medan man själv vill fortsätta rakt fram, får man jätteproblem. Det blir tvärstopp.

På vissa partier som var skottade var det förvisso skottat men man hade inte skottat ned till asfalten, man hade skottat ned till isbeläggningen. På is går det inte att cykla och det går inte att sluta cykla heller. Det går definitivt inte att kliva av cykeln. Moment 22 upphöjt till 10 med ett i minne.

Hur jag än bar mig åt slirade hjulen och ni som tror att det bara är bakvagnen på bilen som kan sladda kan jag upplysa att även bakvagnen på cykeln kan komma farande förbi en. Vid ett tillfälle hälsade jag nästan på mig själv, där jag kom sladdande på tvären.

Dessutom var pedalerna isiga eftersom cykeln stått ute. Testa gärna hur det är att cykla med is på pedalerna. Att kliva på cykeln är ett äventyr. Att trampa är en mardröm. Att fotbromsa är rena kamikazeuppdraget.

När jag skulle cykla hem hade de skottade isbanorna fått snöbeläggning. Detta gjorde dem inte mindre hala, bara mindre lätta att upptäcka. När jag noterade vad jag cyklade på kunde jag inte bromsa, inte stanna och inte egentligen inte fortsätta heller, men det var det alternativet som det fick bli.

Någon snabbcykling var det emellertid inte tal om. Ett tag var det nära att en tant med rollator körde om mig. Och eftersom jag har en cykel med dynamolampa som kräver att hjulet rullar för att lampan skall lysa, cyklade jag omkring i beckmörker. Så långsamt gick det.

Sista biten gick jag hem, skall man trilla av cykeln så skall man åtminstone inte göra det framför grannarna.

Och när jag kom hem fick jag skotta igen. Fast den här gången var det enklare. Jag behövde inte göra någon utredning, jag surfade igenom analysen, greppade snöskyffeln och skred till verket. Jag bedömde att sannolikehten för att utredningen hade lett fram till "jag" igen var stor.