Idag satt jag med på fullmäktigemöte på jobbet och just ikväll hade en gymnasieklass med tillhörande lärare bestämt sig för att vara med. Efteråt pratade jag en stund med några av eleverna och kunde då plötsligt konstatera att jag kände flera stycken av dem.
Fast jag hade inte sett dem på flera år, så jag kände inte igen dem.
Inte en siffra var rätt, faktiskt. Alla var långa som ösregn, hade inte en hårfärg som ens liknande den de hade i koltåldern och den lilla runda tjejen i 3:an var nu smal som ett sugrör. Alla rökte dessutom, det gjorde ingen i tredje klass.
Efteråt pratade jag igenom det inträffade med några kollegor och sa att det ju var för väl att jag inte har ändrat mig ett skvatt de senaste tio åren så att alla kan känna igen mig. Rent teoretiskt är det möjligt att jag har blivit lite rynkigare, möjligen, men å andra sidan sov jag ju aldrig på den tiden när barnen var små. På dagarna var jag chef i IT-branschen, på morgnar och kvällar styrde jag hemmet, strängt och konsekvent, och på nätterna studerade jag på högskolan. Påsarna under ögonen räckte ned till mungiporna och därför anser jag själv att jag är snyggare än någonsin nu när jag inte längre studerar på högskolan. Eller åtminstone lika snygg som jag var när jag var 35.
Mina kollegor flackade med blickarna under mina uttalanden. Någon fick märkliga tics under ena ögat, i synnerhet när det ögat mötte ögat hos en annan kollega. Som för övrigt också hade tics.
Sedan fick de bråttom hem, allihop, och jag fick aldrig något slags bekräftande på att jag hade rätt. Vilket kändes lite tråkigt. Men jag skall ta upp ämnet imorgon på morgonen igen. Då har de hela dagen på sig att bekräfta mitt evigt unga utseende. Jag känner redan att jag längtar till imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar