Jag har väldigt enkla vanor och finner stor glädje av små ting. Till exempel att stå i köket och laga mat, dricka lite vin (eller, som idag, glögg) och lyssna på någon reklamfinanserad radiokanals målgruppsanpassade skvalmusik. Detta är stunder av livets höjdpunkter.
Speciellt tycker jag om den lokala radiokanalen Hitmix eftersom den ofta spelar sådan musik som jag gillar, från 70-talet, 80-talet (mitt årtionde där all musik som gjordes blev bra) och 90-talet.
Igår svischade jag till exempel helt oväntat raskt tillbaka till Kalmar 1983 när Mike Oldfield och Maggie Reilly drog igång med Moonlight shadow.
"The trees that whisper in the evening, carried away by a moonlight shadow,
Sing the song of sorrow and grieving, carried away by a moonlight shadow,
All she saw was a silhouette of a gun, far away on the other side,
He was shot six times by a man on the run, and she couldn't find how to push through."
Gud, så bra!
Idag stod jag som vanligt och lyssnade på svängiga tongångar från flydda dagar, Alphaville var det den här gången, då dottern gjorde entré på scenen. Så fort membranen i hennes öron lokaliserade ljudvågorna från min väggstereo i köket vändes hennes uppmärksamhet mot apparaten. Vad VAR det jag lyssnade på? Skandal.
Därefter ägnade hon lång tid och mycket möda åt att trycka på alla knappar, vrida på alla rattar, hamna på MV-bandet, hamna på LV-bandet, ett tag var hon en sväng i Luxemburg, därefter tillbaka igen via Danmark, tills hon hittade en frekvens som spelade någon tråkig hopplös låt från nutiden. Rihanna, Leona, Beyoncé, något sådant intetsägande.
Nöjd med musikvalet tog hon en pepparkaka och gled ut från scenen igen. Hon skulle till en kompis, kommer ikväll. Eller inatt. Eller får se när jag kommer. Det sista hördes från djupet av hennes stövlar som hon drog på sig utan att först snöra upp dem. Och sedan var hon borta modershemmet.
Kvar var bara jag och Rihanna/Leona/Beyoncé. Ingen av oss var nöjd med sällskapet och jag fick ägna en god stund åt att återigen programmera in mina kanalinställningar som dottern lyckats radera i sitt sökande efter något riktigt att lyssna på.
Och fråga mig inte varför jag och Alphaville inte kunde få hållas med vårt ifred.
Jag håller med dig... inte dottern... Skandal! Hon borde sättas i utbildning och smakskola. Hälsa från mig som VET. Här kommer en lektion som ett smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=anB8FuiklgY&feature=related
SvaraRaderaTa en titt på Broarna i Madison County! I en scen lyssnar mamman, Meryl Streep, på operamusik på radion. In kommer dottern och vrider över till något helt annat. Kanske du är lika "osynlig", som mamman är i den familjen?
SvaraRaderaÅh, Broarna i Madison county... Min favoritfilm. Har precis köpt dvd-n på rea. Ska njuta av den vid tillfälle. Och se efter om jag ser likheter mellan mig och Meryl Streep. Inte helt obehagligt om jag gör det. :-)
SvaraRadera