Krigsfotograf

Klockan halvåtta imorse skulle min dotter vara lucia i den närbelägna kyrkan.

Klockan 7 infann jag mig därför i samma lokal, för att få en bra plats. Jag planerade att sitta längst fram för att kunna ta många, stämningsfulla bilder när luciatåget var på väg in i kyrkan och lika många när de stod uppradade framme vid altaret.

Jag var mycket nöjd med min plan.

Klockan halvåtta satt jag längst fram, längst ut på bänkraden och väntade med kameran i högsta hugg. En lärare manade då till samling och tystnad, bad alla att stänga av sina mobiltelefoner och berättade slutligen att fotograferingsförbud rådde vid ingång och under luciatågets placering längst fram.

Den som ville fick gärna ta foton på tågets väg ut.

Tack för det. Från min position skulle jag kunna ta utmärkta bilder på luciatågets nackar och hårsvall men inte en enda vettig på deras framsidor. I bästa fall, om slutartiden inte skulle vara extremt långsam, skulle jag få till en profilbild på min dotter.

Det var inte direkt detta jag hade ställt klockradion på extra tidigt för.

När något inte blir som jag planerat blir jag ofokuserad. Jag kunde således inte koncentrera mig på framförandet, det sjöngs och lästes dikter, men jag satt bara och vägde olika planer och handlingsalternativ för och emot, fram och tillbaka. Vid något tillfälle satte jag kameran på "on" och övervägde oerhört starkt att liksom bara smyga upp kameran och ta så många bilder jag kunde innan gympaläraren, som satt i samma bänk, skulle slänga ut mig med en rallarsving.

Men jag vågade inte.

När introt till "Natten går tunga fjät" började plinga till på pianot var jag beredd som en marinkårssoldat på uppdrag. Snabbare än en krigskorrespondent tryckte jag iväg några snabba bilder och vände mig därefter med sträng blick mot mina bänkgrannar och beordrade dem ordlöst att flytta sina ben. Vart de skulle flytta dem i den trånga bänkraden avpassad för små människor från ett annat århundrade, var inte mitt problem.

Jag vet inte heller hur de löste det, men jag kom fram, hoppade över sidostycket och rusade som en tränad kortdistanssprinter längs med långsidan av kyrkan mot ingången där jag kunde möta tåget och trycka iväg ytterligare ett gäng bilder. Att jag var iklädd stövletter med 10 cm stilettklackar gjorde inte prestationen mindre beundrandsvärd.

Kanske skall jag bli sportfotograf, när jag tänker efter. Det blev väldigt bra trots att jag aldrig hann se vad jag tryckte av på.

Dottern behöll kameran och när jag flera timmar senare ville titta på bilderna upptäckte jag att jag hade gjort bättre ifrån mig än väntat. Bland annat fanns det flera bilder där hela tåget stod uppställda i snygg formation framme vid altaret. Jag hade tagit gruppbilder med de elever i luciatåget som kom från hennes klass. Tydligen hade jag tagit en del solobilder på henne också. Jag blev mycket imponerad.

Tills jag fick reda på att det var en lärare som tagit bilderna. Men strunt samma, jag hade kunnat göra det lika bra om jag bara fått förutsättningarna. Och han hade säkert inte klarat att göra pantersprång i stilettklackar och ta bilder samtidigt.

Så det så.