Lussevaka 1979 vs 2009

Igår deltog jag i lussevakaverksamheten på den lokala fritidsgården. Jag tycker att jag bör ta mitt samhälleliga ansvar och visa lite vuxennärvaro på ungdomarnas revir, inte minst för att jag ständigt inom ramen för mitt ämbete försöker uppmana andra föräldrar att röra sig i det yttre rummet på bästa parmiddags- och Robinson-tid.

Dessutom är det roligt.

När jag gick i nian hade vi lussevaka för hela slanten. På den tiden tog man denna högtid på stort allvar och att hafsa över den på det sätt som sker nu, hade varit ett helgerån. Lussevakan 1979 började vid 19-tiden, d v s efter adventskalendern. Det minns jag, för det var Trolltider som gick då, och det tyckte merparten av oss om. Man var inte bortskämd med roliga teveprogram på 70-talet och såg glatt på det mesta som inte försökte smyga på oss samhällsinformation och kunskap om något nyttigt (vilket de flesta barnprogrammen faktiskt gjorde då). Men så snart den slutat gav vi oss iväg.

Det var minus 15 grader ute den natten och som tur var förbarmade sig Marikas föräldrar över de lussevakande barnen och släppte in hela klassen. I annat fall hade sannolikt inte många av oss fått något avgångsbetyg vid vårterminens slut. Vi hade förmodligen hittats som stelfrusna glasspinnar vid Kajsa-Lisas gatukök framåt morgonen.

Målet med hela äventyret var att hålla oss vakna hela natten för att sedan med stolthet och ära kunna somna in med huvudet över matteboken på första lektionen för dagen. Max andra lektionen. Ett delmål var att glädja vår klassföreståndare Knastret med skönsång i arla morgonstund hemma hos honom. Helst ville vi komma in allihop också. Kanske få lite pepparkakor och glögg. Gärna lussebullar om det fanns, vi hade inte ätit någon frukost. Någon gång vid 5-tiden, tror jag vi tyckte var en lagom och bra tid.

Delmålet gick sådär. Vi presterade skönsång men han blev inte glad.

Hur lite glad han blev fick de av oss som fortfarande var vakna den tredje lektionen lära oss, för då hade vi honom i historia, och han pratade länge, väl och innerligt om vad han tyckte om ligister som vi, som kom och skrämde hans stackars barn med skrål och skrän på luciamorgonen.

Så gick det till 1979. 2009 gick det inte till alls, det verkar inte längre existera några lussevakor. På gården fanns en hel hop rara gossar i åldrarna 15-18/19 som egentligen inte verkade vilja baka pepparkakor men motvilligt gjorde det ändå. De fick baka tre i taget och redan det var många nog i ett litet kök med tanke på vilken ljudnivå de lyckades hålla under tiden.

Mellan varven gick de ut och rökte. Alla pojkarna rökte som skorstenar. 1979 rökte bara tjejer.

Efter midnatt stängde vi gården och vart de rara gossarna tog vägen då, vet jag inte. När jag körde hem i minus 1 grad, var det tomt i byn. Frosten lyste vit på taken. Inte en frusen glasspinne var vaken.