Igår var jag på glöggmingel och det var väldigt trevligt. När vi kom, var huset fullt och jag puttade barnen i ryggarna för att de skulle gå in och hälsa på alla.
- Räck fram handen till alla och säg vad ni heter, sa jag, så gör jag och det funkar jättebra. Och vill ni så kan ni presentera er som Kalle Anka, Lille Skutt, Nalle Puh eller Madonna, ingen hör ändå vad ni säger, alla koncentrerar sig för fullt på vad de själva heter och att det skall uttalas rätt och med kraft.
När man har gått rundan runt, är man med andra ord bara väldigt säker på vad man själv heter, för det har nötts in efter att ha upprepats 20 gånger på en kvart. Övriga är lika okända som när man anlände.
Med tanke på mitt dåliga minne för ansikten innebär detta räcka-fram-handen-och-presentera-mig att jag även tenderar göra det med folk jag känt i 20 år, bor granne med och i något enstaka fall faktiskt var släkt med. Jag har således också stora problem med folk som minglar för fort, d v s som skakar hand med mig och sedan ställer sig i andra änden av rummet, eller går och tar mer glögg. Dem kan det hända att jag räcker fram handen till dem både två och tre gånger.
Men det ser jag som deras fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar