Alla dessa vattumän

Knappt hinner man komma förbi jul och nyår med alla sina hutlösa utgifter i form av julklappar, julkort, nytt julpynt, nya ljusslingor, mat till förbannelse och nyårsattribut i form av både bubbel och tjut, så kommer man in i januari. En månad då de flesta andra varvar ner, fokuserar på havregrynsgröt och billigt långkok av bruna-bönor-modell, tar en vit månad och lagrar upp lite resurser, medan jag växlar upp och tar ett större grepp. För mig väntar nämligen årets födelsedagsrace.

Alla fyller år. Inte de närmaste väninnorna och inte dottern men samtliga övriga mig eller barnen närstående har klivit av storken i februari månad och jag hamnar obönhörligen i pakethysteri part II. Fast utan ackompanjemang av julmusik.

Födelsdagsbarnen i år återfinns i åldrarna 14 till 85 inkluderande min mamma som blir 75. Och den typen av födelsedag skojar man inte bort med en teckning som barnen har ritat på bilden i skolan. I samtliga fall krävs tankemöda, listor, jaktdagar, nedfällande och insamlande av byten, extra överföringar av pengar till Visa-kontot, paketinslagning, ny jaktdag, nu på annan jaktmark där rätt butiker finns (särskilt vattumannen sonen är känslig för i vilken butik man handlar), ett konstaterande att jeans med rätt märke kostar som min första bil ungefär, nya överföringar av pengar, hem och packa in.

I min bakre hall finns nu olika kassar och posteringar av paket vilka skall distribueras till olika glada födelsedagsbarn. Till jul kan jag glatt blanda allt i stora säckar för då har man ju etiketter på paketen som gör att det tydligt framgår till vem paketet skall. På födelsedagar har man inte det, sannolikt för att det i de flesta andra familjer är så vist arrangerat att man sprider sina födelsedagar på ett rättvist och jämnt sätt mellan årets tolv månader. Och inte som i min, fördelar alla inom samma 30 dagar.

Igår, när jag skulle visa dottern hur jag hade lagt upp paketposteringarna, blev jag med ens osäker på om högen till höger tillhör hennes far, min son eller kanske min mamma. Eller hennes man. Det är väsentligt att det blir någotsånär rätt, för den som är gravt synskadad bör inte få en bok skriven i Arial, 9 punkters storlek. Sånt kan tas illa upp. Och om föredette maken får hårinpackning så kan han bli sårad. Med tanke på att han har samma frisyr som Kojak hade på sin tid. Min styvfar på 85 tror jag inte blir glad för ett par Puma-fotbollsshorts och min son vill absolut inte ha ett presentkort på Lindex.

Jag har nu kommit på att jag skall ta fram ett antal plastkassar och på dem skriva respektive mottagares namn. Sen får jag packa upp paketen lite diskret, kika vad som finns i dem, fatta beslut om vem jag hade tänkt förära den aktuella gåvan, försluta paketet igen och lägga ned det i rätt kasse.

Och sedan skall jag kontakta en astrolog och kolla hur det kan komma sig att alla jag är släkt med eller har band till, i stort sett, är vattumän. Finns det en högre plan eller är det bara slumpen? Själv är jag skytt och personligen tycker jag att just det tecknet är det bästa.