Inget fanns att se

När jag vaknade imorse och tittade ut trodde jag inte mina ögon. Eller rättare sagt, jag trodde dem, men blev rädd för att jag blivit blind under natten. Jag såg nämligen inget när jag spanade ut genom fönstret.

Vilket visade sig bero på att inget fanns att se. Allt som skulle vara intressant för en ensamstående kvinna att vila ögonen på: bilen, mina grannars besökares bilar, vem som hunnit plocka in morgontidningen redan, sådana saker, var omöjligt att bilda sig någon uppfattning om eftersom allt var täckt av snö. Verkligen TÄCKT av snö. Hela min garageuppfart hade försvunnit.

Sådant kan gör mig en liten aning deprimerad. I synnerhet då minnet av det senaste snöäventyret med tillhörande isvallsproblematik fortfarande ligger i klar dager. Åtminstone för ryggen.

Men, gnälla tänker jag ägna mig åt på heltid när jag blir gammal och inte har något bättre för mig. Jag gav mig istället kast med att gräva fram mina egendomar. Det första problemet var att komma ut genom dörren.

Om ni tänker er rymden, och så tänker ni er universum och så tänker ni er att ni åker in i ett svart hål och så åker ni så långt in i det hålet ni kan komma. På motsvarande plats på vår gata bor jag.

Jag har tomten där allt som ingen annan på gatan vill ha hamnar. Godispapper som slängs vid hus nummer 45 hamnar hos mig. Snö som faller vid hus nummer 2 hamnar hos mig. Det har hänt att barn som kommit ihop sig med sina föräldrar och rymt hemifrån har hamnat hos mig också. Godispapper slänger jag, snö skottar jag och små barn återbördar jag skyndsamt.

Således kunde grannarna mitt över gatan ta en liten bilborste och sopa rent det värsta på sina uppfarter medan jag nästan fick starta traktorn, koppla på plogen och börja ploga rent hos mig. Nu har jag tyvärr ingen traktor utan det är jag som har den befattning. Men iallafall, nu har ni bilden klar.

Det tog mig mer än en timme att gräva fram bilen, att gräva fram uppfarten och att hitta brevlådan. I sistnämnda fall fick jag hjälp av mina detektivkunskaper. Tidningsbärarna hade nämligen varit där och lämnat tidningen och jag kunde följa hjulspåren. Hur de kan ta sig fram med sina små skitbilar (ursäkta språket, men vi pratar verkligen inte SUVar med fyrhjulsdrift utan snarare ryggsäckar med hjul och en dörr som man kan stänga om sig, och att de till och med har arbetat sig fram i halvmeterdjup snö för att komma fram med tidningen till mig, betecknar jag som uteslutande ett herrans under. De är hjältar. Så är det bara.

Men det är jag också, för nu har jag skottat allt som skall skottas på min mark, brevlådan är identifierad och framgrävd, jag har dessutom varit ute på gatan och jämnat marken för min och bilens kommande shoppingrunda och nu väntar jag bara på att någon av grannarnas bilar med fyrhjulsdrift skall få behov av att åka och handla, skjutsa barn till hästhoppning eller hämta hem mer ved till braskaminen, så att de banar väg för min lågliggande farkost.

Sen är jag på gång! Ha! Det skall mer till än lite snö för att stoppa mig från att handla användbara saker. Jag är väl kvinna!