Gradskiva

Idag kom sonen på att han nödvändigtvis måste ha en gradskiva för att kunna utföra sina räkneuppgifter som han egentligen skulle vara klar med till imorgon. God framförhållning som vanligt.

När jag gick i skolan, strax efter kulramens tillkomst, fick jag en gradskiva någon gång i mellanstadiet. Denna gradskiva har sedan följt med mig på mina vidare studier i livet. Rent praktiskt användes den till och med gymnasiet, sedan såg jag listigt till att välja sådana förkovrande studier som INTE innefattade matematik av den högre skolan, d v s där gradskivor var nödvändiga.

Undantaget är de 5 poäng i statistik på Lunds universitet som jag i ett ögonblick av stark förvirring anmälde mig till. I denna kurs var förvisso inga gradskivor inblandade men där förekom många andra matematiska märkligheter som min intelligens inte alls var lämpad för. Jag klarade mig dock igenom det hela med hedern och äran i behåll, men några ytterligare 5 poäng i samma ämne har inte varit aktuella. Man skall inte överstudera, tycker jag.

Nåväl, gradskivan hängde med när jag flyttade hit och flyttade dit, flyttade ihop och flyttade isär, när barnen kom hade de mycket skojigt med gradskivan, den har balanserats på små nästippar, hängts över små öron, använts som mall vid tecknande av halvmånar, den har spelats innebandy med och den har på alla sätt använts utom för det ändamål som var tänkt från början.

Ingen har varit intresserad av att nyttja den för detta ändamål heller. Förrän nu.

Den förbaskade gradskivan har varit min dagliga följeslagare i 35 år, åtminstone känns det så när jag summerar livet. Jag vet med säkerhet att den har legat i leksakslådor, bland besticken i köket, i bra-att-ha-lådan bland pennor, gem och pizzeriamenyer, ett tag låg den i badrumsskåpet och säkert har den också, vid något okontrollerat tillfälle, parkerat sin uppenbarelse i sitt rätta element, d v s i ett pennskrin.

Nu, när den inte behövs för att spela bandy med eller för att utsmycka något litet barnöra utan för att faktiskt nyttjas efter sin hela tillblivelses förmåga, då är den självklart borta.

Jag har vänt upp och ned på huset under kontrollerat överinseende av sonen. Jag var verkligen tittat överallt, även i grovköket bland tvätt- och sköljmedel, för ibland hamnar saker på andra platser än sådana som skulle kunna anses vara rimliga. Ingen gradskiva.

Imorgon får jag prioritera bort jobbet för att snabbast möjligt köpa en ny, så att sonen inte halkar efter i sina matematiska studier. Och så fort jag har köpt en ny, kommer jag att hitta den gamla, slitna gradskivan. Bland mina underkläder eller till höger om makaronerna i skafferiet. Så skämtsamt brukar mitt liv vara arrangerat.