Ännu en brandvarnare

Jag har brandvarnare lite överallt, en yrkesskada antar jag, och i veckan har jag köpt ytterligare en som skall sitta i hallen, precis utanför grovköket där tvättmaskinen och torktumlaren bor. Det tror jag är mycket bra för skulle någon av dessa apparater få för sig att lägga luddfiltret i vädret och börja brinna, kommer både vi och hela gatan höra detta. Utmärkt.

Idag var dagen som det hela skulle sättas upp. Jag gick ut i garaget, hämtade den lilla söta skruvdragaren, klättrade upp på en stol och började skruvdraga in skruvarna. Det visade sig att skruvdragarens batteri hade tagit slut och inget hände. Skruvdragaren fick sättas på laddning och jag fick tålmodigt vänta.

En stund senare var jag beredd igen. Skruv och skruvdragare. Hände ingenting. Blev ett litet märke i taket bara, det var allt. Skruvdragaren ville bli mer laddad först. Jag blev irriterad, det finns gränser för hur länge en yrkesman vill vänta, och gick ut i garaget och hämtade skruvdragare nummer 2, den som inte är så söt men som å andra sidan är lite starkare.

Med fula skruvdragare två i handen klättrade jag upp på stolen och började skruvdraga in skruven. Gick inte. Batteriet hade laddat ut. Man börjar onekligen fundera å vad som pågår där ute i garaget när inte jag är med. Slåss de så så länge batterierna räcker?

Ut i garaget igen. Tålamodet var nu slut och jag plockade med mig stora slagborren in. Den drivs på ström direkt ur väggen och kunde därför inte rimligen kinka. Med slagborren försedd med ett borr, storlek 3,5 i händerna (fick använda mig av båda, tungt åbäke) började jag borra hål som skruvarna skulle kunna skruvdragas in i. Några möjligheter för skruvarna att trilskas ytterligare skulle jag inte bjuda på.

Det vitbetsade paneltaket verkar ha en kärna av titan, för det var banne mig inte lätt att borra ett hål ens med slagborrens hjälp. Av ljudet att döma lät det som om jag borrade med 16 millimeters borr i hårdaste sortens betong.

När hålen var borrade fick söta skruvdragaren komma i drift igen för att skruva in skruvarna. Det klarade den av med den äran. Jag satte på brandvarnarens aktiva del på den fastskruvade delen, gick ut i garaget med söta skruvdragaren, fula stora skruvdragaren och slagborrmaskinen, diverse borr och lite annat smått och gott som jag haft i reserv, plockade undan stolen, dammsög på golvet under så att allt eventuellt borrdamm inte skulle få tillfälle att sprida sig och när allt var rent, prydligt och återställt fick jag för mig att trycka på test-knappen på brandvarnaren. Det är ett hemskt ljud när den tjuter och man själv står med örat tätt inpå, men det kändes ändå rätt att göra det. Mest för att få bekräftelse på att jag varit duktig.

Det hördes inte ett ljud.

Efter en timmes arbete inklusive väntetid för att skruvdragaren skulle ladda, en massa rännande i garaget, mångfaldig utsatthet för minusgraderna ute, städning, undanplockning och fixande, har jag nu en extra brandvarnare uppsatt i hallen, som inte fungerar.

Trött är ett för milt uttryck.