Mobilproblem

För några veckor sedan började sonens mobil bära sig dumt åt. Ibland ville den inte stängas av när sonen (eller någon vuxen) ville att så skulle ske, ibland ville den inte starta igång igen efter en välförtjänt vila. Slutligen tackade den definitivt för sig och vägrade bestämt att lysa upp, hur mycket skak, tryck, lätta slag och andra trix vi använde oss av i anslutning till on-knappen. Telefonen förblev död.

Detta tyckte jag initialt var en bra och mycket ekonomisk lösning. Han kunde varken ringa eller smsa och jag började fundera på vad jag skulle köpa för roligt för de insparade pengarna. En ny klänning till våren, kanske? Eller en fin handväska?

Innan jag hade tagit beslut i detta svåra val, hann jag upptäcka nackdelen med att sonen inte hade någon telefon. Jag kunde inte ringa till honom. Jag kunde inte beordra honom hem, genast. Jag kunde inte kolla var han var. Jag kunde inte be honom handla en liter mjölk på vägen hem. Jag var helt utestängd och mitt liv försvårades kraftigt.

Mobilen måste lagas.

Mer än en vecka befann sig telefonen på mobilsjukhuset, tydligen var felet allvarligt, men till slut kom den tillbaka hem till oss och vi mötte den med jubel, fast med individuella olikheter i anledningarna.

Sonens oskuldsfulla tillit till tekniken hade emellertid fått sig en knäck och han bestämde sig för att mobilen inte skulle stängas av framöver. Istället började han jobba med alternativlägena "normal" respektive "ljudlös". Frid rådde i hushållet tills häromdagen när kontantkortet skulle gå vidare till kontantkortshimlen och ersättas av ett SIM-kort med tillhörande abonnemang och 3000 fria sms i månaden. Man kan inte ta ut ett SIM-kort ur en telefon med mindre än att batteriet tas ut först. Och man kan inte ta ut ett batteri med mindre än att mobilen stängs av under den stund batteriet är ute i den fria världen och luftar sig.

Sonen tog ytterst motvilligt ut batteriet, bytte SIM-kort och... Fick inte igång telefonen igen.

Detta hade han misstänkt, riskanalyserat fram och med hjälp av manlig intuition varit bergsäker på skulle inträffa. Således kändes det bra att han fick sina talanger bekräftade även om han nu återigen befann sig utanför de sociala sammanhangen och riskerade vanära, outplånligt utanförskap och en massa spännande förhållandeförfrågningar som inte skulle komma fram.

Ny vända till mobilsjukhuset. Den här gången klarade de av problemet på en dag, de hade lärt sig av förra besöket och inte hunnit glömma hur de gjorde då.

Nya SIM-kortet sattes på plats, batteriet sattes på plats, telefonen sattes igång och allt fungerade tillfullo. När jag skulle testa att smsfunktionen var igång, dog min telefon. Efter mycket pyssel gick den igång igen, men då ville den av någon anledning tjura och inte skicka iväg några sms.

Och nu befinner vi oss i ungefär samma situation igen, fast tvärtom. Han är uppe i etern, jag är utanför. Och jag håller tummarna att jag inte missar några spännande förhållandeförfrågningar i och med detta. Vanära och utanförskap är det lättare att leva med.