Elektriskt

Att ha långt hår är mycket praktiskt. Man tvättar det, låter det självtorka, ruskar lite på kalufsen och sedan är man klar och redo att möta världen. Inget lockande, vaxande, moussande, sprejande eller krusande är nödvändigt. Eller ens möjligt. Man är som man är och har man en dålig hårdag sätter man upp det hela och förvandlas från kvartershäxa till premiärlejon på ingen tid alls. Om man har övat lite, vill säga. Man kan se ut som en dragqueen också, om det vill sig illa.

Att ha vinter kan också vara praktiskt. Ingen trädgårdsskötsel är nödvändig, det är sällan svettigt och det kan vara oerhört mysigt att krypa upp i sängen med en bok, ett bra program på teve eller en dvd-film. En chokladkartong funkar också. Och man kan med gott samvete göra detta redan vid 20-tiden för då är det ändå mörkt och risken att någon får för sig att avlägga en artighetsvisit så dags på dygnet är obefintlig. På sommaren är man inte säker förrän vid 23-tiden.

Pratar vi emellertid kombinationen långt hår och vinter är det en helt annan sak. Den är väldigt opraktisk.

Jag har ett hår som är så elektriskt att jag skulle kunna driva teven på bara den el som jag själv alstrar om jag hade kunnat hitta på en omkopplare som passar i skartuttaget på teven. Och INGET medel nu uppfunnet hjälper. Jag har studerat Internet på både längden och tvären, testad sömmersketips och huskurer, Kajsa Vargs metoder och Anna Skippers. Hjälper inte.

Igår tvättade jag håret och använde en halv flaska balsam i samband med detta. Balsam skall hjälpa.

Sen packade jag in håret. Inpackning skall hjälpa.

När håret hade torkat sprejade jag håret med sprejbalsam som också skall hjälpa.

Och sedan sprejade jag hårsprej på borsten (naturborst) och borstade kalufsen med detta som hundraprocentigt skall hjälpa.

Jag somnade lycklig och lugn.

Allt fungerade utmärkt tills jag fick för mig att åka till jobbet. När jag kom fram, tog av mig jackan och hängde in den i garderoben på kontoret, blev håret kvar där. Först en kvart senare kom det ikapp mig där jag satt på min kontorsstol. På vägen dit sprakade det så att kollegan i rummet bredvid trodde jag hade tänt tomtebloss för att fira de sista fragmenten av julen.

Fortsättningen av dagen har varit bedrövlig. Tittar jag åt sidan följer håret med. Vänder jag tillbaka huvudet följer inte håret med utan stannar kvar i ansiktet. Stryker jag undan håret, fastnar det på handen och kastar jag till med näven sätter varenda hårstrå sig fast på första bästa ställe de hittar. På min kropp eller på någon annans om det finns någon inom en halv meters avstånd. Under fikapausen var större delen av frisyren draperad runt min kollega. Hon tyckte i och för sig att det var varmt och skönt, men det såg lite märkligt ut.

Mellan november och mars ser jag ut ungefär som en skämtteckning där någon stoppar fingrarna i brödrosten och fått en stöt så att håret rest sig på huvudet. Med den skillnaden att om jag stoppar in mina fingrar i brödrosten så kortsluts brödrosten.

Och jag längtar innerligt efter sommaren.