Fotbollsmorsa

Att idrott och föreningsliv är bra för barn är oomtvistligt. Men varför blanda in oss föräldrar så till den milda grad som görs nuförtiden? När jag var ung fick vi klara oss själva. Ville man medverka i något, gick man dit. Tyckte man det var för långt att gå, blev man hemma. Mycket enkelt.

Så enkelt är det inte att vara förälder idag. Klockan 6 imorse jazzade klockradion igång. Det vill säga precis samma tid som om det vore måndag. Jag steg upp och var kock (gjorde matsäck), jag övergick därefter till att bli materialare (fotbollsskor för inomhusbruk - nix, vattenflaska - check, handduk - check), jag var butler och väckte sonen med en liten macka och jag blev slutligen chaufför och körde om pappans sovande hem för att hämta fotbollsskorna, för att därefter fortsätta ned till idrottsplatsen för samling och karavankörning med andra vid det laget utmattade föräldrar.

Idag skulle pojkar 14 spela i Bara. Jo, det finns något som bara heter så. Vi som bor i Skåne vet det. Nu vet ni andra det också.

Tränarna ropade upp pojkarna. Alla var där. Inte alla svarade, några sov vidare i bilarna men var tveklöst på plats, och deras plikttrogna föräldrar svarade i deras ställe. Ingen av föräldrarna sov.

- Vi spelar i Värbyhallen, vet alla var det ligger, frågade tränarna?
- Öh, näääää, svarade vi föräldrar.
- Vet ni var Ica ligger i Bara, frågade tränarna?
- Öh, näääää, svarade vi föräldrar.
- Bra, där är det.

Här visste vi inte vad vi skulle svara så vi hummade bara lite.

Sedan körde vi i karavan till Ica i Bara. Två lags pojkar och föräldrar ger många bilar. Ser ni 20 bilar som ligger med 5 meters mellanrum klockan 7 en lördagsmorgon är det med stor sannolikhet ett fotbollslag på väg till match. De måste ligga i bakluckan på varandra för tappar de kollen på bilen framför misslyckas de inte bara med att komma fram till rätt sporthall själva, de leder dessutom de tio bilarna bakom sig i samma fördärv.

När vi anlände Värbyhallen började det riktiga arbetet: hitta bra sittplatser, hitta trevligt sällskap (har man hittat bra platser lämnar man inte dessa förrän cupen är slut och då är det bra med trevligt sällskap), köpa kaffe, studera matchtiderna, motståndarlagen, kommentera deras spelare (det finns stora varianter i åldersgruppen pojkar 14, både små söta gossar och kålväxta 2-metersmän), deras tränare, deras föräldrar, bedöma domarna och när man är klar med allt detta är det dags för avspark.

Då deltar man aktivt i spelet, fötterna sparkar, det rycker i benen, man duckar och nickar och armbågar lite diskret när inte domaren ser, man rycker i kläderna på den som sitter bredvid (ytterligare ett skäl till att vara noga med att sällskapet är trevligt), man ropar uppmuntrande till spelarna, särskilt till sitt eget barn, man instruerar dem att "gå själv", "pröva" och "akta rygg", man viskar kränkande tillmälen (om motståndarna och/eller domarna), man visslar och applåderar och man är helt slut när matchen är klar.

Det är hårt arbete från början till slut. Barnen har det mycket enklare, de behöver bara spela.

Idag var det värre än vanligt för idag gick det jättebra för båda lagen från Vellinge. Så jädra bra att det blev så att lagen möttes i slutspel. Då kan bara ett lag vinna och plötsligt var det inte roligt längre.

Vi föräldrar satt tysta och tittade på när våra barn kämpade på mot varandra i samma lag. Ingen vågade säga ett knyst. När matchen var slut stod det noll-noll. Det får inte bli oavgjort. En måste vinna. Vi ville inte det men arrangörerna gav sig inte.

Det blev förlängning. Och fortfarande oavgjort. Vi tyckte det kunde räcka, men det tyckte inte arrangörerna.

Ny förlängning, nu med en spelare mindre på varje sida. Det blev oavgjort. Vi tyckte det var ett tecken nog på att lagen var jämbördiga. Låt båda vinna. Det tyckte inte arrangörerna.

Ny förlängning och en spelare mindre. Till slut var det 3 killar i varje lag som spelade fotboll mot varandra i en ödslig sporthall. Klockan stängdes, de skulle hålla på tills "the golden goal" infann sig. Det vill säga tills någon gjorde mål.

Det tog tid. Efter 15-20 minuter började även arrangörerna tröttna för då sa speakern att "nu får ni heja på Vellinge så att vi får något slut på det här någon gång".

Vi svarade att det var just det vi gjorde. Hejade på Vellinge, alltså. På båda lagen.

Till slut, när alla insåg att finalen skulle ske någon gång i natt, att allas lördagsmiddagar hade gått åt skogen, och att många hushåll i både Svedala, Vellinge, Dalby, Staffanstorp, Trelleborg och Bara skulle förbli ostädade och tomma, petades ett mål in i målburen och allt var över. Inga stora glädjescener utspelades, det ger inte samma kick att vinna över sitt eget lag.

Sen åkte vi hem. Jag är jättetrött. Kommer säkert att ha träningsvärk imorgon. Och dessutom har jag inga naglar kvar. De fysiska kraven på oss föräldrar av idag är stora.