Matematiskt problem

Häromdagen satt jag och pratade kris och elände med en kollega i branschen. Vi brukar göra det när vi träffas och det känns bra för oss båda. Vi målar upp fasansfulla scenarior för varandra, läskigast vinner, vi prövar hypoteser, vi ritar upp handlingsplaner där målet är att den som först hittar PLANEN, den plan som funkar perfekt oavsett vad det är som har inträffat, får högst plats i himlen och vi försöker spåna fram följdhändelser med värsta tänkbara konsekvenser.

"Om det händer och sen händer det också, samtidigt, hur skulle du göra då, va?!"

Och så ryser vi av skräckblandad förtjusning. Sådan blir man om man jobbat länge med samma sak. Säkert umgås man på liknande sätt i andra branscher. Säkert.

Vi har iallafall stort utbyte av våra tankar och idéer och själv tycker jag att mina tankar är de mest kreativa. Ibland märks det på mig att jag är mest nöjd med mig själv och då tar min kollega till fulknep. Då börjar han prata lösningar i termer av matematik. Det tycker jag är att slå litegrann under bältet för då vet han nämligen att jag inte hänger med lika rappt som om vi hade pratat med bokstäver. Man kan nästan säga att han fuskar.

Häromdagen pratade vi om Öresundsbron och hur vi skulle lösa situationen om den plötsligt inte skulle vara farbar för en tid. Raskt portionerade vi ut viss trafik till Helsingborg för båttransport till Helsingör, säkert skulle man kunna skaka fram någon slags färja mellan Malmö och Köpenhamn inom några dagar, ytterligare avlastning där, och dessutom skulle vi nog kunna få ned de som tänkt sig Tyskland som resmål till båtarna i Trelleborg.

Problemet är att de brukar vara fullbokade. Min kollega hade emellertid lösningen på detta. Han sa:

"Det finns två färjor i Trelleborg. Rätt som det är skall en på service och under tiden tar man dit en reservfärja. När detta händer med bron, har en sådan reservfärja just kommit på plats. Färjan som skall servas finns emellertid kvar, den har ännu inte åkt in på varv. Alltså har vi hälften så många färjor."

Jag tänkte så det knakade. Två skulle bli tre minus en som inte hade blivit minus en. Är det hälften så många färjor, det? Jag höjde huvudet för att nicka instämmande, det här var matematik av den högre skolan och jag hade inte ens en gradskiva till hjälp. Säkert hade han rätt även om det någonstans i resonemanget klingade falskt. Jag började nicka.

Karlen tittade illmarigt och försmädligt på mig och sade sedan:

"Till". "Vi har hälften så många färjor som vanligt, till."

Jag slutade nicka. Gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att nu verkade det stämma bättre än vad den förra ekvationen gjorde. Jag nickade igen. Ok, "till" var det magiska ordet. Det skall jag komma ihåg.

Dessvärre kom jag inte ihåg vilken intelligent och kreativ lösning jag själv hade tänkt ut på problemet. Genom att förvilla mig med plus och minus hade han fått mig att tappa tråden.

Och det är precis så det brukar sluta. Håll med om att det påminner om fusk.