Ingen trall

Jag försöker trallande möta mina motgångar, välkomna dem och krama om dem som gamla vänner, men det får erkännas att det ibland är svårare än vanligt. Särskilt de gånger man har ont om tid.

Idag skulle jag vara på möte i Lund. Mitt inne i Lund. Där måste man hänga av sig bilen på ett ställe, sen måste man balansera med höga klackar, väskor och pryttlar över snorhala kullerstenar och slutligen skall man leta sig fram till rätt kontor.

Sånt tar en stund.

Jag gav mig iväg 20 minuter före mötets inträde från kontoret. Det tar minst 30 minuter att köra, parkera och promenera till rätt lokal, och en vanlig människa hade blivit stressad. Inte jag. Man kan nämligen, om man gör det snyggt, köra in den tid man är försenad.

Har jag hört. Jag har självklart aldrig prövat göra det själv.

Och så blev det inte heller idag, för i min bil finns sedan en tid tillbaka Luther i egen hög person. Han sitter ovanför ratten och blickar elakt ned på mig och så fort jag nuddar gaspedalen det minsta lilla så skriker han. Jag har, i kraft av mitt ämbete, fått en apparat monterad i bilen och denna apparat visar hur fort jag kör, hur fort jag som mest får köra på den aktuella vägen och galer i högan sky om jag råkar komma en ynka liten kilometer för fort. Han var kul första dagen, nu har relationen kommit till den fas där vi inte längre förstår varandra och där vi definitivt inte längre tittar på varandra med kärlek och värme. Snarare förakt.

Jag vill skiljas.

Jag tuffade därför på i laglig takt och anlände till parkeringshuset i centrala stan i samma ögonblick som jag skulle slagit mig till ro på mötet och sippat på en kopp sammanträdeskaffe. Vid infarten till p-huset skall man trycka fram en biljett för att bommen skall öppna sig. Jag tryckte ned sidorutan, tryckte fram biljetten, bommen reste sig, jag körde in, allt gick lika präktigt som en skolbok. Medan jag körde i cirklar och letade p-plats försökte jag trycka upp rutan igen. Jag tycker inte om när det blir kallt och har man 29 grader i bilen vill man behålla 29 grader i bilen. Inte plötsligt få kalla 26 grader.

Det gick inte. Rutan var död.

När jag hade parkerat försökte jag en lång stund trycka upp eller ned rutan, jag låste bilen, larmade på, larmade av, låste upp, ingen skillnad. Rutan var helt nere och hade tydligen för avsikt att bli helt nere. Jag blev också helt nere. Helst av allt ville jag luta mig över ratten och brista i gråt, men det anstår inte en säkerhetschef. Istället ringde jag den säkerhetschef jag skulle träffa, sa att en extraordinär händelse hade uppkommit (sånt är vanligt i vår bransch och inget man hetsar upp sig för) men att jag tänkte ansluta till mötet så fort jag löst krisen, och försökte sedan mecka lite med rutan en stund till.

Inget resultat.

Ok, jag är inte den som krusar. Muckar man med mig, muckar jag tillbaka. Jag tänkte betala p-avgiften, åka raka vägen till Bilia och skälla ut dem efter noter. Skitbil. De bytte kontakter och grejer alldeles nyss. Skall funka på det sätt som är tänkt då, kan man tycka.

När jag kom tillbaka efter att ha tryckt in biljetten i automaten, blivit strängt anmodad att skyndsamt betala 0 kronor i avgift, startade jag bilen. Då åkte rutan upp.

Återigen ville jag kombinera huvudet mot ratten, men den här gången kände jag att jag ville banka pannan mot den. Detta är emellertid inte heller något som anstår en säkerhetschef och jag låste bilen och begav mig mot mötet.

När jag kom tillbaka till p-huset, några timmar senare, anade jag att jag inte skulle komma ut. 0 kronor i avgift kan inte räcka i flera timmar. Jag funderade ett tag på att trycka fram en ny biljett, men var lite osäker om min hydda skulle kunna ge samma avtryck som en bil så att bommen skulle öppnas och jag skulle kunna passera under. Vissa dagar känner jag mig som en mindre buss, men på sistone har jag tappat något kilo och var därför lite osäker.

Studier av p-biljetten (som jag mycket ordentligt sparat) visade på ett lite telefonnummer man kunde ringa. Dit ringde jag. Efter mycket mankemang där bland annat en telefonröst berättade att Daniel gått för dagen och jag fick trycka 9, hänga kvar, trycka 9 igen och förklara för telefonisten som dök upp att jag struntade i Daniel, ge mig vem som helst som kan det där med p-automater, kom jag till Ola.

Ola tycker jag mycket om.

Han hade inledningsvis lite svårt att förstå hur jag burit mig åt för att komma in men inte ut, kanske började jag inte helt i kronologisk ordning heller i min berättelse, vilket komplicerade det hela något, men till slut sa han "äh, skit samma, kom hit, jag skall hjälpa dig".

Och det gjorde han. Han joxade en stund med mitt kort, han skrev ut ett nytt kort, han tog betalt och han lovade att hålla koll på utfarten så att jag inte blev stående, om det nu mot förmodan inte skulle funka, och orsakade någon slags kö, upplopp eller blev utsatt för spott och spe från andra bilister. Väntande sådana kan bli dumma ibland.

Allt gick emellertid som på räls utom att jag bara fick ned rutan litegrann med påföljd att jag:

1) Inte kunde få ut p-biljetten genom den minimala öppningen.
2) Ej heller kunde öppna bildörren eftersom jag ställt mig nära automaten för att kunna nå den via fönstret.

Jag löste emellertid detta också.

Och måste tyvärr meddela att jag inte har trallat en enda gång idag.