På rygg

När jag var liten var det gamla farbröder som bodde ensamma som var konstiga och som hade märkliga vanor. Samlade på mjölkkartonger, åt samtliga måltider ur en kastrull med hjälp av en rostig fickkniv, kissade på tomatplantorna i trädgården, kikade på småflickor bakom gardinerna, sådana saker.

Jag tyckte de var underliga och lite läskiga och jag fattade inte varför de inte bara skärpte till sig och slutade med sina skumma saker. Men det gjorde de aldrig, de körde sin stil fullt ut. Och nu begriper jag bättre, för nu är jag likadan själv.

Jag har utvecklat alla möjliga olater under de år jag bott ensam och jag mår alldeles utmärkt av dem, men jag har märkt att jag betraktas som lite udda när jag berättar om dem. Vilket inte på något sätt får mig att överväga att ändra mig.

En av mina knäppsaker är att jag inte kan gå två steg ifrån jobbmobilen, som heller aldrig stängs av. Jag hoppas inte den stänger av sig själv någon gång för då är jag inte säker på att jag får igång den igen. Har bara använt on-off-knappen en gång, det var när jag fick mobilen och satte på den.

Det sista jag gör i sängen innan jag somnar, även vid de tillfällen jag händelsevis har sällskap i densamma, är att knuffa undan hans arm för att kolla telefonen. Har någon ringt, messat, mailat och hur ser det ut på världspressens hemsidor? Har något hänt i världen? När jag konstaterat att allt är lugnt, släcker jag telefonen och somnar. Mobilen ligger på nattduksbordet och vakar över mig.

Det första jag gör i sängen när klockradion trumpetar på morgonen är att grabba tag i mobilen och kolla läget. Har någon ringt, messat, mailat och hur ser världsläget ut. Jag kollar världspressens hemsidor och verkar det vara lugnt ligger jag kvar en stund i sängen och tänker på jobbet. Sen stiger jag upp och går till jobbet. Ett enkelt och bra liv.

Igår morse körde jag min gamla invanda ritual. Klockradion brummade, jag tog telefonen och kollade av allt som skulle kollas av, när jag var nöjd med de inkomna rapporterna lade jag ifrån mig telefonen och planerade att snooza lite. Knappt hann jag blunda och förirra mig i ljuva tankar om halverad brottsstatistik, infångade tjuvar och väggfärg som inget klotter fastnar på, förrän jag uppfattade ett ljussken genom ögonlocken.

Något övernaturligt, tänkte jag. Säkert ärkeängeln Gabriel som vill komma och tacka mig för gediget arbete i det godas tjänst. Jag tittade ödmjukt upp genom ögonfransarna och förberedde ett tacktal där jag skulle bagatellisera mina insatser, säga "asch, inte jag" och "nejdå, inget besvär alls" och liknande i samma stil.

Jag blev något förvånad när jag tittade upp genom mascaraklumparna och inte fann några änglavingar fladdrandes över mig. Inget milt ängelansikte heller. Där fanns ingenting. Men ljust var det lik förbaskat. Särskilt i höjd med nattduksbordet.

På något märkligt sätt hade min mobiltelefon tolkat min nedläggning med magsidan ned på bordet efter avslutat världsläge som en direkt uppmaning att ringa upp någon. Telefonen blev lite osäker på VEM den skulle ringa upp men till slut valde den senast inkomna nummer. Det råkade gå till den absolut högste rent hierarkiskt som jag har haft äran att tala med i telefon. Definitivt inte en person jag ringer och kvittrar godmorgon till klockan 6.30 en tisdagsmorgon. Ingen jag ringer och kvittrar till överhuvudtaget faktiskt. Det är snarare så att när jag någon gång ringer vederbörande så står jag i enskild ställning, gör honnör och slår ihop klackarna.

Honom valde min telefon att ringa upp.

Jag slängde mig på mobilen, tappade den i ren panik i sängen, fumlade omkring en stund och upplevde en total lättnad, nästan på gränsen till euforisk utmattning, när jag hittade lägg-på-luren-knappen och lyckades stänga av pling-plånget i andra änden. Puh.

Sen insåg jag att han skulle se att jag hade ringt kl 6.30 och förmodligen undra vad jag kunde vilja då. Och då skulle han ringa mig. Och jag skulle behöva förklara vad jag gjorde med jobbmobilen i sängen. Ångest grep mig igen.

Jag tog tag i telefonen och började skriva ett sms. Jag hann skriva "Hej". Sen ringde det. Det var han.

Med en av hysteri anstruken uppsluppenhet försökte jag få det att verka som den mest naturliga sak i världen att jag ringde samhällets stöttepelare och önskade dem en god morgon i början på veckan. Lite som forna tiders eldvakt. "Klockan är nu 6.30 och allt är lugnt".

Jag tror inte han gick på det.

Och sedan dess tittar jag noga på telefonen när jag lägger den ifrån mig. Dessutom får den inte sova på mage på långa tider. Den får ligga på rygg.