Idag hade jag möte med ledande personer ur alla möjliga blåljusmyndigheter. I en bensträckarpaus kom en av de ledande räddningstjänstkvinnorna fram och berättade att hon hade en hälsning till mig.
Hon såg glad ut och jag blev förväntansfull. Här verkade det vara spännande saker på gång.
Jo, hon hade träffat en man som kände mig, som hade jobbat med mig i något sammanhang och som gillade mig jättemycket.
Jag tyckte mycket om det jag hörde så här långt.
De hade talat om min ringa person en stund och han hade insisterat på att hon skulle hälsa till mig nästa gång hon träffade mig.
Jag blev glad. Gud, så kul att ha en beundrare som dessutom skickar sin hälsning!
Ja, det var det hela. Hon log vänligt mot mig.
Jag log vänligt och förväntansfullt tillbaka. - Nå, vem var det?
- Ja, se det hade hon ingen aning om.
Det hade hon glömt. Även detta sades glädjestrålande. Men hon tänkte blåkläder när hon tänkte på händelsen. Så sannolikt var det en polis, en räddningstjänstkille eller en snickare i Fristads-overall. Inte så sannolikt en snickare, kanske. Troligare en polis eller en person från räddningstjänsten.
Hur många sådana män känner jag? Hur många hundra sådana män känner jag?
Jag är emellertid väluppfostrad, så jag bad henne tacka för hälsningen och hälsa tillbaka. Och att säga att jag blev både glad och överraskad.
För det blev jag. Och är fortfarande. För vem...?
Så underbart att hon var lika glad fast hon inte visste vem hon hälsade från... Undrar vad hon säger nu när hon ska hälsa tillbaka? Vad minns hon av det? Till vem och från vem? Vilken kvinna :-)
SvaraRadera