Lördagskvällsresumé

Helgerna är inte längre som förr. När barnen var mindre var det jag som utgjorde skojet och överraskningsmomentet i deras barnatillvaro och mitt sällskap var inte bara önskvärt, det var dessutom eftertraktat. Så är det inte längre. Det är inte bara det att de själva kläcker idéer om hur fredags- och lördagskvällarna skall fördrivas, jag får inte alls vara med under själva fördrivningen. Mer än möjligen som finansiär och chaufför.

I helgen var det en sådan helg och jag hade på lördagskvällen förmånen att få dinera med båda mina arvtagare innan de raskt försvann iväg till ovannämnda fördriv. Till middagen, en vällagad och DYR sådan, vilken skyfflades ned i hungriga barnamagar som om det vore falukorv, hade jag hällt upp ett glas vin till mig. En liten ljusglimt i den till ensamhet dömda tillvaro jag befann mig i. Detta glas hann jag emellertid bara sniffa på, i samma ögonblick som jag höjde det ringde dottern och beställde hämtning från en av byns utposter vid 23-tiden. De små liven hade tagit sig dit till fots för att titta på video, men hade inte för avsikt att ta sig därifrån på samma sätt. Jag försökt pilla tillbaka vinet in i bag-in-boxen igen, men det gick inget vidare. 90 % hamnade på golvet, 10 % på mina kläder. Ingenting landade i boxen.

Sonen hade försvunnit till en kompis och kvar fanns bara jag, lämnat åt mitt eget öde, med blott bilturen vid 23-tiden att se fram emot. Under tiden ägnade jag mig åt att författa blogginlägg för kommande behov. Just att skriva blogginlägg har jag upptäckt går särdeles bra efter ett glas vin en sen lördagskväll. Hemingway hade en poäng, även om hans inspiration krävde whiskey. Dessvärre är det inte alltid så lätt att läsa vad jag skrivit dagen efter. Den röda tråden är inte alltid så väldigt röd. Det är inte alltid det är så mycket tråd heller, för den delen. Men med lite god vilja går det för det mesta att göra något av det skrivna. Den här aftonen blev dock blogginläggen lika roliga som EUs regler för lantbruksstöd.

Vid midnatt, när de båda egna barnen fångats in och deporterats till sina rum, satt jag återigen ensam. Pigg och ensam. Om man är en ensamstående, medelålders och av barnen övergiven mamma borde naturen åtminstone ha varit så vis att den såg till att man, när tid fanns, kunde proviantera upp lite ork inför kommande arbetsvecka. Men icke. Visst har man stundtals ett ökat och ibland även hysteriskt akut behov av att få sova, men detta fenomen tenderar snarare att inträffa i veckorna, när sömn är en exklusivitet endast avsedd för folk utan barn och arbete. På helgerna, däremot, är man piggare än en lärkvinge.

Så var fallet nu. Jag storstädade därför två kökslådor, sorterade bort uttorkade pennor, slängde bra-att-ha-grejer och systematiserade slutligen innehållet i båda lådorna enligt ett avancerat och korsrefererande system som jag tror NASA skulle vara imponerade av. Sedan slätade jag ut och vek ihop fina presentpapper jag inte nänts slänga eftersom de kunde komma till användning någon gång. Och slutligen knåpade jag upp knutar från ett paketsnöre som jag sparat. Och någonstans vid den 17-de knuten kände jag att jag nog kunde gå och lägga mig för roligare än så skulle lördagskvällen inte bli och dessutom var jag så uttråkad att jag blivit trött på kuppen.

Nästa lördag tror jag att jag skall sortera makaronerna i storleksordning. Sedan efter form. Jag tror man kan se skillnader på makaronerna, de är säkert unika precis som snöflingorna. Jag kommer att vara den första som upptäcker detta. Helgerna är verkligen inte som de var förr.