Mod

Jag kan glatt studera operationer, klappa ormar, jag står gärna på scen med så mycket folk som möjligt framför mig och jag är inte rädd för döden.

Däremot har jag en hysterisk höjdskräck.

Vi pratar höjdskräck upphöjt till tio. Står jag på en stol känns det osäkert, kliver jag upp på första pinnen på trappstegen, känner jag att jag håller på och ramla ned. Tittar jag på film och någon i filmen blickar över ett stup, står på ett tak eller balanserar på räcket på femtiofjärde våningen ovanför trafiken på 5th Avenue får jag andnöd, yrsel, handsvett och stickningar i händerna.

På något korkat sätt tror någon del av min själ att den är med på räcket på femtiofjärde våningen, är på väg att ramla nedför stupet eller står på taket och säkert kommer att tappa balansen när som helst. Den delen av min själ är inte den mest optimistiska. Inte den tuffaste heller.

Utöver detta har jag också en god förmåga att leva mig in i filmer så till den grad att jag tror att jag är med i dem. Ofta har jag huvudrollen. Håller jag någon i handen kan vederbörande få klämskador, nypskador eller fingerfrakturer för att jag brutit något tillgänligt finger bakåt när den delen av min själ som råkar vara med i filmen hänger i knävecken i klockan i stadshustornet i Stockholm. Då blir min själ rädd.

Jag kan bli rädd av andra saker också på bio. Framförallt skrämseleffekter såsom kraftiga ljud eller en plötslig chockeffekt på duken. Jag kan bli så rädd att jag hoppar upp i knäet på personen bredvid på bion. Det har hänt. Ännu värre är det om det är fel person, och jag borde ha hoppat åt andra hållet för att komma i någons famn som jag är bekant med. Detta har också hänt.

Men enklare operationer, kanske en mindre amputation, skulle jag nog klara utan problem. För den delen av min själ som bara hänger med mig, den är både djärv och cool. Och optimistisk.