Spänningsmoment

Idag skall jag cykla till jobbet. Det gjorde jag igår också, så helt sensationellt är det inte. Det som möjligen avviker lite från gängse standard är att det är betydligt svårare för närvarande att cykla till jobbet än vad det brukar vara. Enklast är det självfallet på sommaren, då man ser vart man skall och inte bara behöver gå på instinkt och månens position för att navigera rätt, men det funkar även på vintern. Så länge det inte är snö.

ELLER... det underlag som råder nu.

Igår när jag glatt cyklade ut på gatan upptäckte jag nämligen att gatan var täckt av is. Och inte blank skridskois utan slask som frusit och formerat sig i spår, vallar, gropar och plötsligt uppdykande små berg. Man kunde inte cykla sig in i ett bra spår som riktade sig mot kontoret, man var tvungen att ställa cykeln i spåret och sedan börja cykla. Annars ramlade man.

Och att ett spår verkade gå åt rätt håll, var ingen garanti för att det verkligen förhöll sig så. Rätt som det var vek spåret av åt fel håll, eller, vilket var ännu värre, upphörde abrupt. Då ramlade man.

På det viset tog jag mig till jobbet igår. Mestadels cyklade jag bara på ett hjul, oftast framhjulet, och jag tror att jag kan knäcka extra till sommaren genom att uppträda på kringresande tivolin som enhjulingscyklist. Det måste vara lättare än att cykla omkring som jag gör nu.

När jag skulle cykla hem igår hade det inte töat och underlaget var detsamma som på morgonen. Och mörkret var lika kompakt. Däremot hade det börjat blåsa upp, och jag hade impulsiva kastvindar som försökte få mig ur spår hela tiden. Det var speciellt spännande varje gång jag blev omkörd av en bil. Skulle jag eller skulle jag inte ramla precis framför bilen?

Och idag är det alltså dags igen. Så ikväll kan jag med gott samvete titta på bara milda och fina teveprogram. Några spänningsmoment mer än de jag upplever i mitt eget liv, är inte nödvändiga.