Mössa eller inte mössa, det är frågan

Man skulle kunna tro att livsandarna återvände och att livet blev lugnt, lyckligt och fullt av fågelsång och solstrålar när stressen över barnens avresa hade försvunnit imorse. Bara att få plocka undan ifred utan att ha något barn, eller som tidigare under morgonen BÅDA barnen, på plats i köket, borstandes tänderna och noggrant övervakandes mitt färdigställande av deras mat, kändes som om jag hade fått en balsal till kök. Eller åtminstone ett riktigt rustikt och storvulet lantkök. Tidigare var de hela tiden och båda två i vägen och jag fick känsla av pentry i husvagn där jag sprang omkring med termosar och ostskivor.

Men har man blivit av med ett problem så sticker genast ett nytt upp huvudet och vinkar försmädligt.

En stund efter att barnen lämnat huset åkte jag över till barnens fader för att lämna deras grejer inför hans barnvecka. Jag började då, dumt nog, redogöra för vad barnen hade med sig på skidresan i matväg och klädväg. Det är lätt att förivra sig i sin egen präktighet och vilja skryta. Mycket dumt. Fadern inflikade någonstans mellan kycklingpastan och underställen att det var bra att de var varmt klädda för på Vallåsen var det enligt uppgift minus 18 grader och rakt ingen värme att susa ned för pister i. Särskilt mössa, halsduk och vantar uppskattade han att jag hade försett dem med.

Dottern är inga problem, hon förser sig själv med kläder och ser som regel ut som en sumobrottare mellan september och april i skär skräck över att kroppstemperaturen skall sjunka till knappa 37,5 grader. Men det är bara kläderna som ger henne det utseendet. Långt där inne någonstans, under tre par strumpor, två par vantar och ett otal tröjor och halsdukar, vandrar det omkring en pinne på två ben. Det är dottern. Hon fryser även när hon sitter på elementet inomhus och tar aldrig några överdrivna risker när det gäller för lite kläder.

Sonen däremot prioriterar andra saker. Oklart vilka.

När hans pappa nu stod och orerade över mitt kloka förstånd att packa med honom allehanda täckande plagg för de perifera lemmarna började jag för min inre syn att gå igenom vad jag hade packat ned i sonens kasse med kläder.

Termobyxor - check
Halsduk - check
Vantar - check
Mössa - ...
Mössa - ...
Mössa - ???

Förtvivlat tittade jag igenom min inre syn efter mössan. Den dök inte upp och då tittade jag ändå rejält inåt, såg saker jag hade glömt för flera år sedan och fick plötsligt en bild av att jag borde ha bytt vindskivor på huset i somras.

Men ingen mössa. Jag packade inte ned någon sådan och jag minns med säkerhet att han var söt och fin i håret när han lämnade huset för då försökte jag klamra mig fast och pussa honom medan han slet åt andra hållet. Hårstråna, stela som ispikar av allt vax, rev mig på kinden. Ingen mössa på.

I kall panik började jag ringa gossebarnet. Mobilen avstängd, självklart.

Kunde jag köra efter med mössan? 1 ½ timmes enkel bilresa? Det skulle kunna gå. Jag ville göra det. Pappan avrådde. Sonen kunde ha svårt att se det goda i en sådan aktion.

När jag körde till jobbet spelade jag filmen bakåt för min inre syn och kom då plötsligt ihåg att jag inte hade sett hans mössa i facket i hallen när jag packade vantar och halsduk. Det var därför jag inte hade packat ned den. Om mössan inte låg i facket och inte satt på huvudet, borde han ha den i sin jacka. Lugnet infann sig och jag ringde omgående till hans far och berättade den glädjade nyheten. Lättade intill gråtfärdighet enades vi om att mössan säkert var med. Det var den säkert.

Fem minuter senare ringer fadern upp mig igen. Då hade även han spelat filmen bakåt, ända fram till lappen som han skrev under om att barnen skulle få åka med till Vallåsen. På lappen stod att det var obligatoriskt med hjälm. Har man hjälm kan man inte ha mössa. Båda sakerna får inte plats. Vi var nu ännu mer lättade, så pass att vi till och med kunde unna oss att skoja om förfrusna öron. Något annat barns, dock. Att skoja om våra barns förfrysningsskador låg ännu lite för nära.

Klockan är nu snart halvsex och jag har ringt sonen med en timmes mellanrum under dagen för att höra att allt är bra, att han är varm och mätt, att mackorna och kycklingpastan var goda, att chokladen har värmt hans mage och att han fått briljera i backen.

Han har inte svarat. Dottern har jag pratat med flera gånger.

Pojkar och män är lite märkliga, är de inte? Jag tycker det.