Teori och praktik

Klockan är nu strax halvsju på morgonen och jag har redan gjort huvudpasset i restaurangköket. Den värsta rusningen har varit, endast en gäst återstår och det är jag. Men efter att frekvent ha provsmakat varm choklad, ätit någon liten ostskiva som inte blev snygg nog att lägga på mackan, tagit en skiva tomat som blev över och städat upp bland resterna i största allmänhet, så vete katten om jag vill ha något mer innan köket stänger. Känner mig mätt, faktiskt.

Barnen är ivägskickade till skidbussen och allt jag hade tänkt mig skulle följa med i deras matsäckar har också följt med. En del dock i helt nya förpackningar. I teorin hade jag redan packat igår, i praktiken gjorde jag det först i morse. Och det var då jag upptäckte att teorin var betydligt generösare med utrymmet än praktiken. Snål rackare, den där praktiken.

En stor termos, en stor flaska saft, en glassförpackning med pastasallad, en glassförpackning med pannkakor, en plastpåse med baguetter, en plastpåse med kanelbulle, pepparkaksmuffins och digestivebar och ihoprullade servietter fyllda med plastbestick fick inte plats i de små picknickryggsäckarna. Tråkigt. Mycket tråkigt.

Dessutom hade jag inte oceaner av tid att sätta mig ned och tänka ut en plan B.

Det enklaste hade varit att ge dem varsin kabinväska, en sådan på hjul som jag brukar ha på korta tjänsteresor, men barn kan vara så besvärliga när det gäller accessoarer och yttre attribut. "Ingen annan kommer med sådana, alla andra har ryggsäckar...". Ja, ni fattar.

Istället fick jag, medan ett och ett halvt öga hela tiden stirrade på mjölken på spisen som jag vet är av en elak sort och gärna bränner vid om man släpper uppmärksamheten, packa om. Nya modeller på burkar, fler plastpåsar. Kanelbullarna och muffinsen har numera genomgått en extreme makeover och ser ut som pizzor. Platta och fina men säkert lika goda. Pannkakorna ligger som ormar i en ormgrop, hårt sammanpressade, och pastasalladen är så hårt inpackad i sin mindre burk att barnen förmodligen får skära upp och äta den i kuber.

Men allt kom med.

Och jag är nu trött som om jag sprungit ett maraton. Vilket inte på något sätt gör att jag blir kompenserad av den allsmäktige, som mycket väl skulle kunna ha tagit ett sådant i det stora hela pluttigt beslut, genom att låta mig få en ledig dag idag. Det hade varit värdefullt för mig och en piece of cake för den allsmäktige, men icke. När jag blir allsmäktig kommer jag att göra sådana små men underbara ting för folket, det lovar jag.

Tills dess får jag väl åka till jobbet...