När blir det vår?

Någon gång i förfluten tid, minns dock inte när det var senast, brukade jag välja kläder med stil och smak, lägga ned stor tid på accessoarer och kombinationer och tänka enhetligt, kvinnligt, professionellt och, vid vissa högst sällsynta tillfällen, sensuellt på gränsen till vampigt. Det sistnämnda inträffade dock aldrig på jobbet, så ni inte bildar er fel uppfattning.

Så långt tillbaka mitt minne sträcker sig, tror det är den 19 december 2009 som är det äldsta datum som jag ser tydligt, har det varit snö och kallt i Skåne. Jättekallt. Jag tycker inte om jättekallt. Jag tycker inte om kallt överhuvudtaget, jag tycker om varmt, men jag anser ändå att jag har gjort det bästa av förutsättningarna, stillsamt funnit mig i mitt bittra öde och tålmodigt utstått lite kyla nu och då, ett par dagar i taget varje vinter.

Det som drabbat mig nu är emellertid bara för mycket. Faktiskt på gränsen till absurt. Det är kallt dag ut och dag in, ibland är det till och med lite kallare än det brukar, sedan går det tillbaka och blir kallt igen. Och jag känner snart att jag har nått gränsen för vad som går att överleva i. Det här kan inte vara tillåtet i Eu. Man måste kunna klaga någonstans. Hos FNs generalsekreterare, krigstribunalen i Haag eller i Lissabonfördraget. Någon.

Hör bara:

Jag har inte cyklat till jobbet på jättelänge. För kallt.
Jag har inte haft en vettig jacka eller kappa på jättelänge. För kallt.
Jag har inte haft några snygga blusar, tunna tröjor, snygga klänningar eller silkiga tunikor på jättelänge. För kallt.

Jag tänker inte ens på färg, form och estetik när jag väljer mina kläder inför morgondagen. Jag väljer kläder efter deras värmegrad.

Idag har jag långärmad tröja underst. Sedan har jag långärmad stickad, TJOCK tröja överst. Till det har jag vid kjol (krävs för att jag skall få plats med mycket under) och tjocka strumpbyxor. Ovanpå de tjocka strumpbyxorna har jag benvärmare som sträcker sig mellan ljumskarna och fotlederna. Till detta har jag trätt på mig ett par tjocka stövlar med mycket ludd i. Och när jag går ut kompletteras den kvinnliga outfiten med parkas, halsduk i många varv, mössa och vantar.

Man får vara mycket man för att ens ana att det finns en kvinna där inne under klädlagren. Jag påminner starkt om en rysk babouschka eller Kajsa Kavats mormor idkandes torghandel utomhus i bister vinterkyla från bittida till sent. Skillnaden är att jag förmodligen har mer kläder på mig än dessa friskusar till damer.

Detta tär på mig rent mentalt. Jag känner mig frusen och olycklig och drömmer förvirrade drömmar om sandstränder och barfotapromenader och om korta kjolar utan tillhörande termobyxor. Och om att vilja ha glass, inte bara varm soppa i tid och otid.

När blir det vår?