Övervikt. Det vill säga bagageövervikt

Häromkvällen satt jag och väninnorna och diskuterade övervikt på utlandsresor. Bagagets övervikt, alltså, men det behöver jag väl inte förtydliga.

Att få med det allra nödvändigaste och samtidigt klara stipulerad maximal bagagevikt kräver nästan en mastersexamen. Eller åtminstone god träning och lite inside information om uttalade regler och rådande praxis.

Då vi alla reser kors och tvärs runt jordklotet, i tjänsten respektive privat, anser vi oss både ha god träning och inside information. Vi har god koll på vilka flygplatser som kräver invägning av handbagaget och vilka som inte gör det. Vi har också god koll på vilka flygplatser som tar betalt för övervikt, vilka som skäller på oss, företrädesvis på det inhemska tungomålet, men som sedan släpper igenom oss utan att kräva betalning för övervikten och vilka som skrattar förtjust åt den ansenliga övervikt vi har lyckats åstadkomma och därefter glatt önskar oss lycklig resa.

Det finns alla sorters flygplatser precis som det finns alla sorters människor.

Alla i umgängeskretsen har någon gång tvingats göra en tjurrusning från hotellet till närmaste affär för att köpa en ny väska då befintliga av någon anledning inte gått att stänga när det var dags för avresa med flygbussen. I min garderob finns numera en klarblå väska med glada elefanter på, köpt i Phuket för några år sedan. Dragkedjan sprack förvisso redan på resa 1, men med lite silvertejp fungerar den fortfarande som reservväska. Den följer alltså med redan hemifrån, fast då nedpackad.

I två av väninnornas garderober finns fina kläder inköpta i Afrika, mer värdefulla än haute couture köpt direkt på catwalken i Paris. Initialt var inte kläderna så dyra, men genom att väninnorna fick betala många tusenlappar för övervikten så steg samtidigt värdet på plaggen. Batiktröjorna används nu bara vid finare tillställningar, Nobelmiddagar och liknande.

Företrädesvis inträffar övervikten på hemresan. Ju längre resan har varit, desto mer har man hunnit fynda av både kläder, viner och fina asiatiska lampor och då är det oundvikligt att det blir nervöst och olustigt vid incheckningen. Det är inte lika vanligt att övervikt i bagaget råder redan vid utreseflygplatsen, men det har självklart hänt.

Cleo fick, genom att packa över några förpackningar à 100 värmeljus samt ett antal flaskor rödvin från resväskan till handbagaget (som inte vägdes in), med sig allt på planet men lite annorlunda fördelat. Summan av kilona var med andra ord konstant. Tydligen är det omfördelningen som gör skillnad.

Thailändare är inte så bra på rödvin och finessen med värmeljus har de överhuvudtaget inte insett, därav prioriteringarna i packandet. Detta både såg och lärde många på samma plan. Åtminstone de som stod efter Cleo i incheckningen och fick nöjet att se dels vad hon hade i sina väskor, dels hur hon packat detta. Skall man vika sina kläder och varva dessa med värmeljusförpackningar eller skall man rulla dem runt vinflaskor, t ex? Alltid intressant att se hur andra gör. Och säkert har även de med sig rödvin och värmeljus på sina semesterresor numera.