Generationers mobiler

Vi pratade idag på jobbet om det här med mobiltelefoner och olika generationers syn på deras plats i tillvaron.

Sundast inställning har, om jag får säga det själv, min egen generation. Vi ser nyktert på mobiltelefonerna, de har en icke oväsentlig plats i våra liv, vi finns anträffbara för våra barn, vi ringer de samtal som är nödvändiga ur barn- eller jobbsynpunkt, men vi skickar inte flera tusen sms i månaden, vi ringer inte för flera tusen kronor i månaden och vi får inte andnöd, svimningstendenser eller panikångest om batteriet tar slut och vi måste stänga av mobilen en stund tills den laddat sig lite. Jag gillar mobilerna (en privat och en i jobbet), men tycker mer om tvättmaskinen, diskmaskinen, dammsugaren och mikron. Och spisen och kylen och bilen. Och teven och dvdn. Och DATORN. Jag älskar datorn.

Mobilen ligger på topp-tjugo-listan, men inte i den övre delen av listan.

Sen har vi den äldre generationen, representerade i det här pedagogiska exemplet av min mamma. Hon har en mobil som hon sätter på vid de tillfällen hon nådigt kan tänka sig att ta emot samtal. En timme om dagen eller så. När den timmen har gått stängs telefonen av. Ringer man under någon av de 23 avstängda timmarna kan man tala in ett meddelande. Man skall emellertid inte luras tro att det viktiga meddelande man talar in når sin mottagare. Det gör det inte. Det kräver nämligen att man vet hur man lyssnar av sin mobilsvar.

Likadant är det med sms. Det är inte lönt att skicka några sms för det är liksom ingen vits när mottagaren inte vet hur man läser dem, eller ens noterar att sms har anlänt. Något självständigt författande av sms, finns inte med på kartan.

En väninna till mig skickade ett sms till sin pappa med information om att de hade bytt hemtelefonnummer från ett visst datum. Någon respons från fadern om att budskapet hade nått fram kom inte. Några veckor senare möttes de två och dottern frågade varför pappan inte hade hört av sig. Han svarade då mycket upprört att det hade han mycket väl kunnat göra om han bara hade fått något telefonnummer att höra av sig på. Men, sa väninnan, det skickade vi ju?

Nej, han hade minsann inte fått något telefonnummer. Han hade fått ett sms med följande innehåll:

"Hej, pappa. Vi har bytt telefonnummer hemma hos oss. Stryk det gamla numret. Det nya är". Och inget mer.

- Hur lätt är det att ringa då, va, frustade han upprört?!

Min väninna bad att få titta på mobilen, hittade sitt sms och kunde mycket riktigt läsa meddelandet ovan med dess fortsättning "040-xx xx xx. Ring oss snart! Puss Stina".

Det sista hade inte pappan kunnat läsa eftersom det krävde att man kunde bläddra ned i smset. All text fick inte plats i displayen. Pappan tyckte att det var en skitprodukt till mobil han hade.

Där har vi den generationen. Mobilen finns inte med på deras topp-hundra-lista.

Sen har vi den yngre generationen, här exemplifierade av två barn, vi kan för enkelhetens skull låtsas att de är mina.

De sover med sin mobil i sängen och mobilernas knappsatser slits ut på samma tid som det tar för den äldre generationen att överväga att plocka bort skyddsfilmen på displayen. Att bränna iväg 3000 sms på 3 veckor är nemas problemas. Mobilerna ringer, plingar, tutar, burrar och hoppar av inkomna mms, sms och samtal HELA tiden. Vi pratar HELA tiden. Vi pratar dygnet runt, HELA tiden.

Att stänga av mobilen är inte att tänka på. Att stå ut om mobilen behöver laddas under en timme är inte att tänka på. Att överleva utan lånemobil ett dygn om mobilen måste lagas är inte att tänka på.

Där har vi den yngsta generationen. En mobil finns inte med på deras topp-tio-lista. Vilket beror på att mobilen inte är en produkt utan helt enkelt en är del av dem. Mobilen är en förlängning av deras kropp, och det skulle inte förvåna mig om mina barnbarn föds med integrerad telekomutrustning i huvudet.