Har vant mig

Det är fantastiskt vad jag vänjer mig fort vid saker och ting. Jag tror att det beror på att jag fortfarande är väldigt ung och anpassningsbar. Idag körde jag t ex min Volvo till Volvodoktorn. Åkomman som kurerades för någon månad sedan, den lilla egenheten att dörrar ibland inte vill låsas, ibland inte vill låsas upp och att rutorna antingen inte vill åka ned eller, vilket är värre vid -10 grader, inte vill åka upp igen, hade återkommit. Operationen i november var säkert lyckad men patienten dog.

Den här gången hade jag emellertid förhandlat mig till en lånebil under återupplivningen, vilket var oerhört gulligt av dem. Jag skulle få en Renault Modus, en bilsort jag inte hade hört talas om, men spontant kände att jag gillade. "Modus operandi" är ett ämne jag ofta funderar kring där jag sitter på jobbet och knackar mig eftertänksamt på pannan med en kulspetspenna. På något sätt kändes det som om Renaulten och jag hörde ihop.

Det var en skojig bil, Modusen. Det kändes som om jag klev in i bilen ståendes, och att jag förblev ståendes medan jag körde. Jag vet med säkerhet att jag hade något att luta de ädla delarna mot, men där jag satt kändes det ändå som om alla andra bilförare hade sina huvuden i höjd med mina knän. Det gav en berusande känsla av makt.

När jag skulle svänga åt höger och ville blinka, slog min högerhand i luften utan att hitta någon spak. Det visade sig finnas en pytteliten spak vid varje sida om ratten, fånigt korta, ungefär i storlek med prinskorvar. Det tog flera svängar åt höger och vänster innan jag kom på tricket att vinkla in handen under ratten för att kunna blinka. Sen kunde jag det.

Vädret är som vanligt av värsta sort vilket får till följd att man får veva runt med vindrutetorkarna och spruta spolarvätska ungefär var femte meter för att kunna se det nödvändigaste, typ att bilen framför har parkerat medan jag fortfarande kör. Det tog en stund innan jag av ren slump lyckades hitta vridmomentet som gjorde att bakrutan blev avtorkad. Sen tog det en lika lång stund fem minuter senare när jag vill upprepa manövern och redan hade glömt hur jag gjorde. Men sen kunde jag det.

Efter jobbet skulle jag åka tillbaka med Modusen och hämta upp min kära Volvo igen eftersom han nu enligt uppgift var frisk och fin. Jag gick ståendes ut ur Modusen och skulle direkt därefter inträda Volvon. Det kändes som om jag lade mig raklång i sätet när jag klev in i bilen. Golvet under bilen var lite smutsigt och det var nästan så att jag oroade mig för att jag skulle bli smutsig på ryggen av att sitta så oerhört lågt.

Sen bröt jag nästan handen på blinkersspakarna som var vansinnigt långa och nästan såg fåniga ut i sin extrema längd. Och därefter kunde jag inte hitta rörelsen som krävdes för att få igång vindrutetorkarna för bakrutan. Det visade sig vara en liten fånig knapp som satt på vindrutetorkarspakens kortsida. På Modusen var det en vridning på spaken. Helt ologiskt att de gömt funktionen bakom en knapp på min bil. Jag undrar om det alltid varit så eller om de passat på och ändra det när de ändå var inne och pillade med elektroniken i min bil. Det hade de förmodligen.

Men nu när jag har kört omkring i min bil halva kvällen tycker jag det ser fånigt ut att sitta så högt upp som förarna gör i vissa bilar. Att jag sitter lika lågt som man gör i en Ferrari och att övriga bilister har sina knän där jag har mitt huvud ger mig en berusande känsla av makt.

Jag har vant mig.