Käke ur led

För att ha uppnått den aktningsvärda åldern av 45 tycker jag att jag har bibehållit mig förhållandevis bra. Jag har mina egna tänder och mitt eget hår och några större krämpor har ännu inte dykt upp. Ibland har jag lite ont i vänster knä, det känns som om jag har en spik som har körts in under knäskålen från knäets insida och ungefär till mitten av knäet, men har man fött två barn utan bedövning tycker man att sådana smärtor bara är trevliga sällskap under tråkiga stunder.

Däremot är min högra käke lite bråkig. Den vill gärna hoppa ur led. Det har den velat länge, men jag har som den flexibla och fältmässiga person jag är, vant mig av med att äta gröna äpplen och hårda päron, och så har det varit bra med det. Första gångerna jag åt gröna äpplen och hårda päron efter att käken hade börjat kinka, hoppade käken ur led. Detta var väldigt obekvämt. Framförallt var det väldigt obekvämt när käken skulle tillbaka till sitt rätta läge, och jag hann bara pröva det några gånger innan jag bestämde mig för att jag hade prövat klart. Nu visste jag hur det var och jag kände att jag inte behövde göra om det något mer för att kunna komma ihåg det.

Och det har gått bra, man kan leva ett rikt och fullgott liv utan att krydda det med gröna äpplen och hårda päron. Får jag en obetvinglig lust att äta just dessa produkter kan jag skära dem i bitar, då får jag dem i mig utan problem. Då jag inte gillar sura och hårda saker, har jag emellertid aldrig behövt gå så långt som till uppskärarstadiet. Det finns ju choklad.

Idag tillstötte emellertid någonslags komplikation. Det första jag skulle äta idag, var en banan. Denna intog jag någon gång vid 10-tiden på arbetsplatsen och jag upptäckte då att käktillståndet hade förvärrats. Det var knappt det gick att äta banan med käken och har man problem med bananer, då är steget till endast flytande föda kort som ett musasteg. Detta bekymrade mig något. Och eftersom jag har jobbat som säkerhetschef i ett antal år, vari ingår krishantering, så vet jag att det är viktigt att prata om det som trycker en. Annars kommer den posttraumatiska stressen som ett brev på posten i framtiden och det ville jag inte råka ut för. Jag kanske skulle ha annat för mig då.

Jag bestämde mig därför för att prata med någon om det som tryckte mig. Käkleden, alltså. För den gjorde faktiskt ont litegrann hela tiden, inte bara när jag åt banan. Jag gick ut i korridoren och högg tag i den första jag fick korn på av mina kollegor som inte hann upptäcka faran och springa undan. Medan hon flackade med blicken och försökte hitta en vinkel som hon skulle kunna fly via, berättade jag hela den tragiska historien. Då skrattade hon.

Det var inte riktigt det sätt som jag har lärt mig att man skall bemöta personer på med kommande posttraumatiska stressymptom på. Hon borde ha lagt deltagande händer på mina axlar, tröstat, sagt att jag fick berätta precis allt jag kände, att hon inget hellre ville än lyssna på vad för intressant jag hade att förtälja och kanske borde hon också ha sagt att hon var särskilt intresserad eftersom det mesta jag säger är väldigt klokt och vist och att hon lär sig något nytt varje gång vi talas vid. Även när vi bara möts vid kopiatorn.

(Just detta har jag inte direkt lärt mig att man skall säga till personer med posttraumatisk stress, det är en vidareutveckling av konceptet som jag har gjort själv och som jag är mycket nöjd med.)

Sen sade hon att om käken skulle låsa sig helt och hållet så hoppades hon för min skull att käken skulle låsa sig i stängt läge. Det ser väldigt fånigt ut med folk som går omkring och gapar.

Och det kan jag hålla med om, jag har ett visdomsord som jag har förmedlat till mina barn sedan de var små: "Om du inte förstår något, låt för guds skull inte munnen visa det". Vilket i klartext betyder "stäng brödluckan och stå inte och gapa, det ser dumt ut". Det förstod barnen tidigt. Och så gammal har jag ännu inte blivit att jag hunnit glömma de jag själv har kommit på. Även om det är mycket jag har kommit på under årens lopp.

Däremot fann jag en annan aspekt på det här med stängd mun som jag inte tidigare tänkt på:

1) Hur pratar man med munnen stängd om man inte kan buktala? Jag måste prata, det är nödvändigt för mänsklighetens fortlevnad. Har väldigt mycket klokt kvar att säga som jag inte har hunnit formulera ännu.

2) Hur äter man? Hur får jag i mig dagens dos (minst 100 g) choklad om jag inte kan öppna munnen? Näsan är det enda återstående alternativet men hur smakligt verkar det?

Nej, skall käkarna låsas vill jag nog att munnen hamnar i öppet läge. Ännu bättre är om mina kollegor kan trycka käkarna i led igen, när olyckan är framme. Jag tror de skall få träna på det på nästa månadsmöte. Frågan är bara hur jag skall få någon av deras käkar att gå ur led så att de har något att träna på?

Får köpa in lite gröna äpplen och hårda päron till fikabordet, tror jag...