Taxifärd genom öknen

En dag i Egypten fick jag och barnen för oss att vi skulle åka taxi till Hurghada centrum. Detta skulle ske på kvällen efter middagen, hade vi tänkt, vilket fick vänner till oss att förskräckt spärra upp ögonen, sätta upp fingrarna framför sig, hälla ut vitlökspulver från buffén och vifta med sina spegelsolglasögonen. Åk INTE in själva till city på kvällen, var budskapet.

Och jag förstod varför när jag tänkte efter lite. En ensam kvinna med två barn, om än i värsta luspudelåldern, framstod som rena julafton för de egyptiska männen. Där gick jag, ensam, otillfredsställd, ömhetstörstande och hungrande efter en riktig man, sannolikt utan att få ha hört en enda komplimang om min kvinnlighet under de senaste 10 åren.

Och där fanns de, mörkögda och erkänt duktiga på just ensamma kvinnor, komplimanger och kvinnors tillfredsställelse. Vi snackar ju hundra år av beduinliv, tält, förföriska vita haremsbyxor, sammetsögon, kameler och rökelse. Samt en och annan vit häst också, sannolikt.

Enkla kvinnor som jag trodde de sig kunna äta till frukost.

Vi åkte således in på dagen när solen stod som högst på himlen. Färden gick med hjälp av taxi. En taxi full med fårskinnsfällar, både över instrumentpanelen och över sätenas ryggstöd. Jag fick god träning av magmusklerna i och med att jag inte vågade luta mig tillbaka mot fällarna. Det kändes inte helt säkert att fårskinnsfällarna inte på något sätt var levande. Att fåren i fällarna hade gått hädan, det var jag relativt säker på, men frågan var om lopporna som varit sambo med fåren också hade dött av. Där var jag inte riktigt lika säker.

Alla fönster var nedvevade och vi blåste fram genom öknen i 190. Tror jag. Det gick inte att se den exakta hastigheten för hastighetsmätaren kröp aldrig över 5 km/h trots att mitt hår låg som en rem från framsätet mot baksätet. Chauffören tittade oförstående på mig när jag påpekade detta. Och...? Spelar roll...?

Medan taxichaffisen körde bilen i sådan hastighet att den ekivoka kamelen i plast som stod och balanserade på instrumentpanelens ovansida, fick klamra sig fast med sina kameltår för att inte ramla ned, tutade han på allt och alla. Fanns det ingen att tuta på tutade han ändå.

På vägen hem befann vi oss plötsligt tre bilar i bredd i full galopp, vår bil i mitten. Och det hade väl varit ok om vägen hade varit trefilig. Tyvärr var den bara tvåfilig och jag kände mig föranledd att uppmana chauffören att köra "carefully" när jag tyckte att färgen på bilen började krylla sig.

Detta var dock helt i onödan, jag kunde vara helt lugn, förklarade han. Inga problem, han hade "license".

Det hade jag liksom förutsatt redan från början.

När vi kört en stund i full fräs med bilen bredvid mig så nära att jag kunde se de exakta formationerna på stenskotten på bilens sida, bestämde herrarna vid rattarna att de ville röka. Allesammans ville de röka. Bilen längst till höger var dock den enda som innehöll cigaretter och plötsligt fann jag mig hängandes i luften mellan bilarna i mina försök att nappa åt mig två cigaretter från bilen till höger, vilka jag sedan transporterade till min chaffis, som stoppade in en cigg i munnen och därefter hängde över dörren till bilen längst till vänster för att leverera den återstående cigaretten dit. Vem som körde under tiden, är jag fortfarande inte helt säker på.

När vi kom fram till vårt hotell, kände jag stark lust att falla på knä och kyssa marken samt be ett antal spontana böner till Gud, Allah, Jesus, Afrodite, Tor, Oden, Fredrik Reinfeldt och i princip vem som helst som ville lyssna.

Därefter höll vi oss på hotellet resten av veckan. Det fanns ändå inget att köpa i bazaarerna. Och så svältfödd på manlig uppmärksamhet är jag inte. Än.