Avancerade arbeten

När jag för första gången bodde i eget hus utan tillgänglig handyman i form av partner, bror, far eller lämplig, ogift granne, var jag ständigt orolig för att saker skulle kunna gå sönder. För hade det gjort det, hade jag:

1) inte råd att ta in en hantverkare
2) ingen i känslomässig gisslan (se tidigare uppräkning) som skulle kunna ta hand om problemet.

Sånt kan man få diagnosen nervöst lagd av. Om man går till doktorn. Jag skaffade som regel ny partner.

Nu, så här snart ett decennium senare, kan jag allt själv. Många års över-axeln-gluttande har gett mig oändliga insikter och med hjälp av häckklipparligans alla samlade verktyg och maskiner är jag osårbar som James Bond.

Dessutom har jag numera i de mer avancerade fallen som regel råd att kalla in en hantverkare. Vilket jag som regel ändå sällan gör, för nu kallas diagnosen omnipotent. Det jag inte kan, kan ingen. Tror jag.

Härförleden satt jag rastlös och overksam hemma en lördagskväll i väntan på att barnaskocken skulle samlas in framåt morgonkvisten. Efter att ha borrat lite med slagborren, rensat de inre delarna av tvättmaskinen och övervägt att bygga om teven från tjockteve till platt-teve, bestämde jag mig för att rensa avloppet från båda vaskarna i köket. På det avancerade sättet, inte med hjälp av propplösare på burk.

Således plockade jag isär hela avloppssystemet i molekyler. Det var raka rör, svängda rör, grenrör, rör med pluggade kopplingar och gud vet allt. Golvet såg ut som om jag hade styckmördat en albino-giraff när jag var klar. Vita långa delar överallt.

När delarna var isärplockade rensade jag dem ordentligt med Vim och Mr. Muscle och slutligen ett par varv med lite sköljmedel för doftens skull. Jag fick ut lika mycket lerliknande sörja som det finns i en normalstor potatisåker på hösten. Sånt kan glädja mig mycket.

Mycket nöjd bestämde jag mig för att montera ihop hela härligheten igen, för att se hur fint vattnet skulle porla i rören. Till porlandet visade det sig emellertid vara en bit. Jag hade glömt hur delarna satt och jag fick pröva minst 83 olika varianter av ihopmontering innan jag tyckte att det hela liknade ursprungsläget. Jag satte på vattnet för att njuta av porlandet i rören och fick verkligen göra det för hela slanten. Vid varje koppling där en rak giraffdel mötte en svängd, sprutade det vatten. Hela mitt fina system läckte som en fontän och hade det inte blivit vått och besvärligt på laminatgolvet efter ett tag, hade jag kanske behållit det som det var och bjudit in kommande middagsgäster till köket för showtime, för det såg ganska effektfullt ut.

Men det blev väldigt snabbt väldigt blött på laminatgolvet. Jag stängde av vattnet och monterade ned alltihop igen. Det visade sig att packningarna i varje koppling var från 1970 och hade hängt ihop på ren vilja det senaste decenniet. När jag nu med milt våld monterade isär delarna, smulades packningarna sönder.

Hade jag packningar hemma? Nix.
Känner jag någon som skulle kunna ha det vid 22-tiden en lördagskväll? Nix.
Kan man ringa en jourgubbe så dags? Nix.
Livlina? Nix.
Fråga publiken? Nix.

Jag fick tänka till. Efter att ha gjort det en stund kom jag på att jag hade en massa paketgummiband som låg och skräpade i en låda i köket. Inte måttbeställda packningar, förvisso, men ändå. Jag letade fram dem och monterade på gummiband vid varje läckande skarv. Sedan ihop med hela rörkopplingseländet igen. Och på med vattnet.

Nu läckte det bara på ett ställe och där under satte jag en tom glassförpackning tills vidare. När Bauhaus öppnade på morgonen därpå, hade jag redan tryckt näsan mot fönstret, knackat på skjutdörrarna och dragit i låset en god stund. På Bauhaus finns packningar i rätt storlek. En halvtimme senare var det torrt som i Sahara under min vask.

Och jag lärde mig att inte ge mig på avancerade uppgifter i huset utanför ordinarie butikstider. Åtminstone under de perioder i mitt liv när jag inte har någon partner.