Vaknade klockan 6 och kände genast behovets och driftens pockande röst. Försökte somna om, försökte läsa, lade mig på rygg med händerna under kroppen och försökte slappna av, djupandades och tänkte på oaser, laguner och andra lugnande bilder. Men förgäves.
Ett tag kände jag mig faktiskt lite lugnare, det var när jag föreställde mig ögruppen Bora Bora en solig dag med lugnt vatten och lojt simmande, färgglada fiskar. Men rätt som det var scannade jag lite till vänster i bild och där dök det minsann upp ett Internetcafé och sen var det kört igen.
I en timme lyckades jag stålsätta mig, sen gick det inte längre. Med ett av uppdämt behov frustrerat rytande kastade jag av mig täcket, rusade genom hallen, hoppade över dammsugaren med en panters vighet, tog trappan upp till ovanvåningen i två kliv, slog i tårna i första klivet men brydde mig inte om att stanna och titta om alla tårna bröts eller bara någon enstaka, det kunde jag göra senare, slängde mig på datorn och drog igång mailen. Genast slutade darrningarna i händerna och kallsvetten i pannan slutade sippra. Jag hade fått it-junkiens första sil för dagen.
Jag har tidigare i mitt liv rökt cigaretter, snusat konstant, druckit kaffe hela dagarna och pimplat i mig rödvin på helgerna. Allt utan att bli beroende. Kan sluta med allt och har gjort det också utan några som helst problem. När jag rökt färdigt sista ciggen i förpackningen slängde jag den och så var det mångåriga kapitlet avslutat. Likadant med snusandet.
Och även om jag gladeligen skvalpar i mig kaffe på jobbet så kan jag leva helt utan koffein på helger och semestrar. Jag dricker inget kaffe hemma i ensamt majestät någonsin. När jag vid något exotiskt tillfälle får besök och skall använda bryggaren, dyker allehanda överraskningar upp ur filterhållaren. Damm är den trevligaste. En glatt vinkande mögelodling, mögel som är så gammalt att det möglat, är den vanligaste. När jag brygger kaffe, typ en gång i halvåret, så tenderar jag att glömma att det använda filtret inte själv hoppar ned i slaskhinken efter avslutat värv utan lugnt stannar kvar i väntan på nästa fas i livet, kultiverings- och mognadsfasen. För att använda en fin omskrivning.
Nåväl, det jag skulle komma till är att jag trots att jag med berått mod och illa dold förväntan glatt gett mig in i allt beroendeframkallande jag har kunnat (utom knark) så har jag aldrig åkt dit på något. Förrän Internet kom. Utan mail, blogg och Facebook kan jag inte leva. Jag är mer beroende än en heroinist efter 15 års missbruk.
Sorgligt men sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar