Den perfekta bilen

Jag tycker mycket om att köpa bil och tycker således lika mycket om att åka och titta på bilar i bilhallar. Alla är rena och fina, de luktar gott och väldigt många i de högre prisklasserna ser att klä mig perfekt. Tyvärr. För min plånbok har inte anpassats för denna prisklass.

För en tid sedan gjorde jag misstaget att, när jag hade vägarna förbi Bilia, liksom bara slinka in lite och ser hur deras dagsform var. Den var god.

Ungdomarna var med och vi fick ungefär samtidigt syn på en jättefin bil utan tak. I rätt färg och allt. Bilen var helt ny, den luktade härligt inuti och taket var redan nedmonterat. Och sån tur vi hade att det var kampanjpris på just den bilen! Bara 250.000 kr. Kan man tänka sig.

Bilen undersöktes noga. Man vill ju veta om det får plats ett långt och gängligt tonårsbarn i baksätet utan att krossa vederbörandes knäskålar. Det var knappt men hur ofta åker de med mig i baksätet? Antalet gånger kunde nog dras ned, enades vi om.

Kan man få plats med två skolväskor och mammas dokumentportfölj i kofferten när cabben är nedmonterad? Finns det sminkspegel även på förarsätets solskydd och har den belysning så man ser att fixa till sig även när man kör i 180 på slingrande 90-vägar i mörker? Frågorna var många och vi blev nöjda med i stort sett alla svaren.

Vi skulle bara titta. Inte bli besatta och inte känna att vi inte kunde leva utan en sådan bil. Ibland blir det inte alls som om man tänkt.

Barnen tyckte att allt var så gott som klart. De ville gå om kassan och handla direkt. Vi hade ju den gamla bilen med oss, den kunde vi lämna in med en gång. Min osentimentalitet för gamla prylar har gått i arv i rakt nedstigande led. Jag fick den deprimerande rollen att bromsa köpglädjen, trots att jag hade lika ont i ha-et som ungarna. Således fick jag förklara för barnen sådana detaljer som att:

1) Mamma är kommunanställd och får därför ingen lön utan snarare en månadspeng som räcker lika långt som barnens månadspengar, d v s 2 veckor in i månaden.
2) De ca 150 000 kr som måste hostas upp när den befintliga bilen är inbytt är inte riktigt insparade än. Det saknas cirka 120 000…
3) Att låna upp pengarna är inte heller aktuellt. Se punkten 1 ovan.
4) Nej, pappa vill nog inte vara med och betala. Inte pappas nya fru heller.

Läget blev plötsligt lite deprimerat på alla håll. Solen gick i moln. Fåglarna började sjunga falskt och den stråkkonsert, förmodligen Vivaldi, som spelats på Bilia övergick till Beethovens ödessymfoni på piano. Tre oktaver lägre ned än vanligt. Och jag förvandlades lika snabbt från den goda modern till the mother from hell.

Nästa gång jag skall titta på en bil skall jag göra det över internet, inte genom att sätta mig i den och föreställa mig fartvind, nedförsbacke och solen i nacken.

Hur är det, tillverkas Trabant fortfarande? Finns de som cab?