Nips-nips

Sedan punktiden på 70-talet har jag haft långt hår. Först för att jag skulle se hur långt det kunde bli, sedan för att jag fäste mig vid risbusken och ville ha den kvar. Detta till stor frustration för de frisörer jag besökte. De tittade lystet på testarna, föreslog diverse äventyrliga klippningar och nöjde sig blott motvilligt med att ta topparna. Vilket de som regel gjorde med besked, för det de inte fick spendera på gungorna ville de åtminstone ta igen på karusellerna.

Efter ett antal erfarenheter av kalhugganden beslöt jag att endast de som stod i känslomässig gisslanställning till mig skulle komma ifråga för dessa klippuppdrag. Detta innebar i klartext att det var mina pojkvänner och män som skulle få den äran. Män är ju av naturen flinka med såg och sandpapper, så de borde vara utmärkt lämpade för uppdraget. Och det gick bra. Tills den dag min dåvarande hjärtevän skulle gripa sig an uppgiften. Han uttryckte initialt en viss betänksamhet, men jag försäkrade att t o m min dotter i tioårsåldern svingat saxen med lyckat resultat, och med det utgångsläget borde denne synnerligen petige man göra fullkomlig succé.

Sålunda sparkade jag undan badrumsmattan, hämtade kökssaxen och gjorde mig redo att stå rak som en fura under de 5 minuter det roliga brukar pågå. Dessförrinnan hade jag tydligt sagt ”tre cm” vilket han torde ha lätt att förstå, med tanke på att han var ekonom och van vid siffror i alla sammanhang. För säkerhets skull, måttade jag upp tre centimeter mellan tummen och pekfingret och viftade med detta under näsan på honom. Han bekräftade att han hört och förstått. Sedan gick han igång.

De personer som brukar toppa håret, brukar klippa så att det låter ”nips-nips” om saxen. När min dåvarande kärlek skred till verket lät det mer som ett djupt ”ritsch”, ungefär som när man klipper ligusterhäck med häcksax. Detta gjorde mig lite orolig, men tre cm är ju bara tre cm.

Och så var det också. På sidorna. För där är håret kortare och det var det han utgick ifrån. Mitt bak blev det emellertid ungefär fyra gånger så mycket som försvann ned på badrumsgolvet. För rättvisans skull skall emellertid erkännas att inte allt hår var 12 cm kortare än tidigare. Flera testar hade kvar sin ursprungliga längd, dock var dessa inte samlade på ett sätt som gjorde att jag kunde hävda att frisyren var tänkt att se ut på det viset.

När frisören hämtat sig från den konstruktiva kritik jag vänligt och pedagogiskt framförde, krävde jag tilljämning, vilket han vägrade. Ställd inför det faktum att jag då aldrig mer tänkte gå till jobbet, än mindre visa mig utomhus, och han skulle behöva försörja både mig och barnen tills allt vuxit ut igen, ändrade han sig under stora suckar.

Numera klipper dottern mig. Detta har hon gjort de senaste åren och jag tycker mig se framsteg. Dessutom har jag också gjort framsteg. Jag har blivit listigare och bland annat lärt mig att hon skall vara mätt, glad och inte på väg någonstans där hon redan via mobilen sagt sig vara ute på gatan trots att hon inte fått på sig rätta outfiten än, när jag frågar. Klippningar har utförts även i dylika situationer och då får man finna sig att gå med håret uppsatt i knut tills hon får tid att jämna till det hela.

Däremot har jag redan tidigt lärt henne skillnaden på "ritsch" och "nips-nips" och ur det perspektivet är hon fullärd och perfekt. Samt billig.