Ett festligt tillfälle

I alla år som jag har nyttjat mascara, har jag ödmjukt nöjt mig med billighetsmärkena. Dessa har troget tjänat mig och färgat både mina ögonfransar och, när jag har skrattat för mycket, en del av huden runt ögonen svarta. Förvisso har inte fransarna blivit längre av mascaran, men säkert har de svarta klumpar som de billiga märkena gärna levererat på mina fransar, gjort sitt till att dra uppmärksamheten till mina ögon. Jag har iallafall varit nöjd.

Tills för en tid sedan, när jag uppehöll mig på en flygplats. Plötsligt slog ha-begäret till med full kraft och jag kände att jag inte bara ville ha en sån där märkesmascara, jag kunde inte leva utan den. Tio minuter senare var jag ägare till en dyr produkt, stor som ett mindre glasögonfodral. Jag höll den i handen hela vägen hem och jag höll den fortfarande i ett hårt grepp när jag visade min dotter den och upplyste om att mascaran var min och bara min. Den skulle uteslutande användas vid festliga tillfällen och av mig.

Hon tittade och nickade och jag gömde därefter mascaran på botten av min sminkväska och fortsatte att använda min billiga i väntan på ett festligt tillfälle.

Flera veckor senare kände jag en morgon en oemotståndlig lust att titta på min mascara. Några festliga tillfällen hade inte infunnit sig, men bara att titta skulle kännas lyxigt. Min förvåning blev stor när jag fiskade upp mascaran i två delar ur väskan. Någon hade undersökt den och efter undersökandet lagt tillbaka den utan att skruva ihop den. Färgen var torr som fnöske. Med väldigt arga kliv stegade jag uppför trappan till dotterns rum där jag en lång stund pratade med en hög under ett täcke om tillit och förtroende, om 200 kronor som jag tänkte ta från hennes konto och köpa en ny mascara för och om en del annat som det inte är lämpligt att sätta på pränt.

Jag tänkte länge nöja mig med billighetsmascaran, men till slut föll jag till föga och köpte en ny och likadan märkesprodukt som tidigare. Den här gången gömde jag den i min necessär.

Häromdagen skulle dottern och jag in på ett läkarbesök i stan. Tösen kom till mitt jobb och vi kastade oss in i bilen och körde iväg. Det var stressigt, mycket trafik, svårt att hitta p-plats och det var inte förrän vi ramlat ned i varsin stol i väntrummet som jag vände mig till dottern för att fråga hur hennes dag varit. Jag möttes då av ett par ögonfransar som fladdrade ovanför huvudet på henne, de var långa, svarta och alldeles uppenbart tillverkade av min mascara. Den mascara jag fortfarande inte hunnit använda men som hon uppenbarligen hade snokat rätt på.

Nu har jag gömt min mascara på jobbet. Där når hon inte den. Och dessvärre inte jag heller, när det är dags för ett festligt tillfälle...