Säcktransport

På styrelsemötet i söndags konsulterades väninnan Cleo beträffande mina pelargoner som jag mycket ordentligt bäddat ned för vinterdvala i garaget. Där brukar de sova sött, men i söndags kunde vi konstatera att 70 % av de krukväxter som brukar övervintra i garaget inte har övervintrat i garaget.

De har dött.

Klena typer.

Pelargoner tillhör inte längre mina favoriter. Ett känsligt och gnälligt släkte och jag måste säga mig att det FÖRVÅNAR mig att det fortfarande finns ättlingar till Mårbackapelargonerna att tillgå i dessa dagar. Förmodligen har de omhuldats i kuvös sedan Carl Larssons tid.

Några av mina exemplar befann sig emellertid fortfarande i de levandes skara, påstod Cleo, och dessa skulle enligt densamma klippas ned, planteras om och vattnas. Därefter skulle de spira och växa och bli till en prydnad för mina krukor och pottor. Jag var skeptisk, inget i min ägo brukar någonsin göra något på egen hand, men jag kände mig ändå villig att pröva.

Omgående. Jag är inte mycket för att vänta.

På måndagen cyklade jag till jobbet och bestämde mig för att jag på vägen hem skulle införskaffa en styck 50 literssäck med planteringsjord. Senare på måndagskvällen skulle det klippas, planteras om och vattnas så att det stod härliga till. Jag var mycket nöjd med tanken.

Någon gång på eftermiddagen fastnade jag i en annan tanke som jag inte blev fullt lika nöjd med. Jag började fundera på om just cykeln var det mest lämpade transportmedlet när man har för avsikt att få hem 50 liter jord. Tanken var obehaglig, men jag viftade bort den. Klart det måste gå. Hur gjorde man annars förr i tiden när det inte fanns bilar? Nej, se där. Jag bestämde mig för att pröva. Planen var att spänna fast säcken på pakethållaren och sedan cykla hem.

När jag hade köpt säcken insåg jag att något spännande på pakethållaren inte var aktuellt. Inte något "cykla hem" heller. 50 liter jord förvaras i en stor säck. Dessutom tung. När jag hade draperat säcken över pakethållaren gick cykeln inte att rubba. Mer än möjligen i sidled. Den blev nämligen snabbt trött och ville lägga sig ned. I synnerhet när jag försökte hoppa upp och cykla iväg ville den lägga sig ned.

Dessutom sjönk cykeln ned i asfalten så att det bildades en smal liten fåra där den stått när jag slängde på den säcken. I takt med att jag ledde farkosten hem förlängdes fåran och jag har nu snitslat vägen till min bostad på ett sätt som skulle få Hans och Greta att bli gröna av avund. Jag säger bara kiselstenar... Jisses, så amatörmässigt.

Efter att ha brottats med en cykel och en säck i flera kilometrar orkade jag bara klippa ned pelargonerna. Något omplanterande var det inte tal om. Och idag har jag av barnhämtningsmässiga skäl använt mig av bilen. I princip kunde jag med andra ord lika gärna köpt hem jorden idag, och fått hem den utan problem.

Men det känns bättre att göra allt omgående. Det gör faktiskt det.