Ingen vanlig Volvo

Min bil är en personlighet. Det är en Volvo och man skulle kunna tror att det är en vanlig standardbil, men så är inte fallet. Detta Svenssonskal rymmer både finurlighet, humor och ett starkt driv att utsätta sin ägare för practical jokes. Åtminstone anser bilen att den har humor. Jag tar mig friheten att uttrycka ett visst ifrågasättande.

Tidigare har bilen skojat med mig och understundom vägrat låta mig låsa bilen, vid andra tillfällen inte låtit mig komma in i densamma. Rutor som rullats ned kommer inte upp igen förrän bilen själv vill, vilket inte alls behöver inträffa samma dag. Och temperaturmätaren har visat på minus 24 grader. Mitt i sommaren.

Dessa små skojigheter har emellertid fixats till av stränga magistrar på Bilia. Två gånger har de fixats till. Och nu funkar just dessa detaljer, men genast klurar bilen ut nya partytricks.

För någon vecka sedan parkerade jag som vanligt bilen på garageuppfarten hemma, låste och larmade på samt begav mig till brevlådan för att hämta posten. På min väg tillbaka till huset noterade jag att min tillvaro var upplyst av ett vackert rött sken.

Bromsljusen på bilen lyste.

Detta var lite otippat av två anledningar:

1) Jag satt inte i bilen och bromsade.
2) Bilen var avstängd, låst, pålarmad och inte ens handbromsen låg i.

Detta hade varit synnerligen märkligt om det hade varit en vanlig bil. För min bil var det ungefär vad man kunde förvänta sig.

Jag låste upp, klev in, startade bilen, bromsade, släppte bromsen, stängde av bilen, klev ut, låste. Bilen släckt. Förmodligen fnissade den förtjust under motorhuven över att jag varit tvungen att jobba lite för att få ordning på den.

Idag körde jag runt i byn för att hitta en ledig p-plats där bilen kunde vänta medan jag uträttade ärenden. Jag hittade en bra plats utanför banken där jag svängde in, parkerade, stängde av bilen och fann mig i samma ögonblick sitta i Dantes inferno. Larmet gick igång och för den som inte vet hur just mitt billarm låter så kan jag berätta att det är ett ljudinferno bestående av ett distinkt tutande med signalhornet varannan sekund samtidigt som en tvåtonsslinga ligger och väsnas i bakgrunden. Hela byn stannade upp och tittade på inbrottstjuven som uppenbarligen lyckats bryta sig hela vägen in i bilen och nu satt och tjuvkopplade den. Eller vad hon nu gjorde, människan. En kvinna var det till på köpet. Usch!

Jag tryckte ett flertal gånger på låsa- och låsa-upp-knappen på nyckeln i en vag förhoppning om att få slut på eländet på så sätt. Inte en chans. Bilen skrattade högt. Jag klev ur bilen, låste, låste upp, ingen skillnad. Jag klev in igen, startade bilen, den tystnade.

Jag stängde försiktigt av bilen igen och smög ut på tå. En lynchmobb som tagen ur filmen The Warriors, stod som en mur vid banken, samtliga slåendes med brännbollsrack i vänsterhanden alternativt snurrandes med cykelkedjor. De ville inget hellre än att nita biltjuven.

Kanske att jag överdriver lite, men diverse människor tittade iallafall noga på mig och jag låste bilen med all önskvärd tydlighet och viftade sedan med nyckeln framför mig för att inte något tvivel skulle råda om att det faktiskt fanns en nyckel till fordonet och att jag hade den.

När jag hade gått hundra meter tutade bilen en gång till. Sen var den tyst.

Och nu undrar jag vad som kommer hända härnäst.