P-platsens storlek

I förrgår drabbades jag av ett anfall av godhet, varpå jag raskt stack iväg och köpte en kruka med påskliljor var till mina kollegor att glädja dem med. Dessa planerade jag att ställa in på deras kontorsrum tidigt på morgonen vilket föranledde mig att hålla husförhör med personalen och undersöka hur dags de egentligen infinner sig på kontoret om morgnarna. I synnerhet de som kommer före mig. De som kommer efter mig har jag koll på.

Genom diverse snillrika frågor och ett visst utbytande av privata förtroenden om mina egna morgnar kom jag fram till att M var den som hade den tidigaste tuppen. Hon brukade checka in strax före klockan 7. Det lät okristligt tidigt för mig som brukar släntra in betydligt senare, cirka tjugo i åtta, men jag skrev diskret upp siffran i mitt kollegieblock och låtsades i övrigt som ingenting.

Natten mot igår vaknade jag klockan 4 och låg sedan och försökte hålla mig vaken i pur rädsla över att inte vakna den okristligt tidiga timmen halvsex för att hinna ställa ut krukor på alla rummen innan kollegorna kom. Förbi av trötthet vacklade jag iväg och framemot halvsju körde jag in på parkeringsplatsen framför arbetet. Den plan jag körde in på var helt tom, och jag fnissasde belåtet över hur listig jag varit som så galant kartlagt personalens vanor utan att de anat något. Då det regnade som spön i backen och jag hade två stora papperskassar med påskliljekrukor i baksätet, bestämde jag mig för att parkera så nära huset som möjligt.

Dessutom ville jag backa in. Bäst jag hade placerat mig i rätt position och lade i backen såg jag att det svängde in en bil på parkeringsplanen mitt emot. Katten också, tänkte jag. M vill börja ÄNNU tidigare idag. Jag backade snabbt så att min front stod i höjd med rabatten som skiljer p-ytan från gångbanan upp mot personalentrén, rullade ut ur bilen som Mel Gibson i Dödligt vapen, tog en kasse i varje hand och lade av mot personalentrén i bästa sprinterstil. Kassarna låg bakom mig som två remmar. Håret också. Och vid något tillfälle den ena skon.

Jag kom iallafall in före M, rusade upp, låste bakom mig (för att fördröja, man har väl sett actionfilmer på teve) och placerade sedan ut krukor på rummen i en rasande fart.

Jag hann.

Flera timmar senare frågade en kollega om något speciellt hade hänt mig på morgonen. Kanske hade jag blivit dålig i magen? Något annat akut? Inte?

Jag förstod ingenting och vederbörande förklarade då i svävande ordalag att min bil stått lite märkligt parkerad och att det var därför hon undrade.

Jag utgick ifrån att personen var mäkta imponerad av min förmåga att backa in på en trång p-plats och log belåtet åt kommentaren. Jojo, här har vi en kvinna som kan parkera stora fordon på en femörings yta. Jag gned naglarna mot kavajslaget och såg nöjd ut.

Hela vägen fram till efter lunch såg jag nöjd ut. För då skulle jag ta bilen och köra iväg på möte till Malmö. När jag kom ut såg jag ett hav av bilar stå parkerade på räta linjer på parkeringsytan. En bil stack emellertid ut nosen 2 ½ meter framför alla andra. Det var min. Jag hade förvisso backat in på p-platsen, men bara en väldigt liten bit. I princip var det bara bakhjulen som stod inom p-ytans vita rutmarkering. Resten av bilen stod parkerad framför rutan. Att använda rabattens kant som riktmärke är således inte att rekommendera. När man tror att man står bra, skall man backa nästan 3 meter till.

Sånt är bra att veta.

Men jag hann iallafall sätta ut blommorna innan M kom. Hon tog dessutom sovmorgon den aktuella morgonen och kom inte till jobbet förrän sent. Säkert var klockan 07.10.