Känslomänniska

Jag är en känslomänniska vilket är en vacker omskrivning för att vara begåvad med dålig självkontroll i starka situationer.

Starka situationer inträffar flera gånger om dagen på jobbet, då jag skrattar hejdlöst. Ibland högst olämpligt, på allvarliga möten. Ibland till glädje för personalen. Den del av personalen som jag inte just för stunden skrattar åt.

Starka situationer kan även förekomma när man minst anar det, t ex när man tittar på teve. Jag blir väldigt ledsen av svältande barn på nyheterna, när Lassie har det tufft på sin vandring i filmen eller när Nasse och Nalle Puh blir osams just när jag passerar barnkanalen på väg mot CSI. Då kan jag gråta floder.

I fredags var jag på en nära och väldigt kär släktings begravning och jag var i mental form för att gråta redan på vägen till begravningen. När jag kom in i kyrkan och fick se kistan satte jag igång, trots att jag egentligen inte ville och trots att det var en halvtimme kvar innan det hela skulle börja. Sånt tar känslomänniskan ingen hänsyn till.

Det var med stor ansträngning jag kunde få till en kompromiss såtillvida att jag fick gråten att stanna vid stillsamt rinnande längs med kinderna. Jag fick lägga ned stor möda på att tänka på den allsvenska premiären, Pippi på de sju haven, valåret 2010 och vad jag skulle ha till middag resten av månaden för att kunna hålla det på den nivån.

När själva begravningen började blev det svårare. Jag kunde absolut inte lyssna på vad prästen sa, definitivt inte det fina om min kära släkting, för då ville jag börja tjuta okontrollerat ackompanjerat av högljudda hulkningar som måste till för att jag skulle återfå syrehalten i blodet. Så okontrollerad är man inte, det vet jag, och jag fick anstränga mig för fullt för att trycka tillbaka gråten till nivån stillsamt rinnande. Det innebar tankar på årsredovisningar, Sportextra (med Formel 1-fokus) och de tolv grundstrukturerna i ett bibliotek.

Trots att jag inte bölade och hulkade utan höll mig till stillsamt rinnande behövde jag väldigt snart snyta mig. Det var tyst och andaktsfullt i kyrkan och endast solosång respektive prästens milda röst hördes. Inte länge att snyta sig. Min mamma snöt sig förvisso men hon har förmågan att snyta sig som en dam. Den förmågan äger inte jag.

Till slut kände jag att valet stod mellan att dö drunkningsdöden eller låta näsan rinna ned på min nytvättade dräkt och jag drog fram en pappersnäsduk. Eftersom sonen är den mest känsliga i mitt närområde för saker jag gör, förvarnade jag honom om att nu skulle jag snyta och sedan gjorde jag det.

Han hävdade att alla hade hoppat en halvmeter och därefter vänt sig mot mig och tittat argt. Jag såg inte det, för jag snöt mig för säkerhets skull två gånger, när jag nu ändå hade stört friden.

Sonen låtsades som om det var slumpen som gjorde att vi satt tillsammans.

Efteråt fick jag veta att jag hade gråtit mest av alla i kyrkan, jag hade varit den första som började, den sista som slutade och dessutom hade jag skrämt alla med att snyta ut halva huvudet när andäktigheten hade stått som högst i kyrkan. Detta var inte bra.

Jag förstod det. Och nu försöker jag ivrigt se någon slags fördel med egenskapen känslomänniska och jag intalar mig att jag hade kunnat göra stor nytta i andra kulturer där man hyr in gråterskor för att mot betalning skrika, gråta och slita sitt hår vid begravningar eller andra sorgliga tillfällen.

Jag hade t o m kunnat tänka mig att göra detta alldeles gratis. Jag är en snäll känslomänniska.