Någon kommer på mig. Alltid.

Idag slumpade det sig så att jag fick möjlighet att promenera en liten stund på lunchen med en man. Kanske inte direkt en dejt, men ändå inget som kan påstås vara yrkesmässigt relaterat. Något hålla-i-handen var emellertid inte inblandat. Ånej, jag är en ärbar flicka.

Då jag jobbar i byn, bor i byn, umgås med halva byn, känner hela byn och dessutom har barn i skolan i byn, fann jag dock viss diskretion nödvändig. Sist jag rörde mig offentligt i samhället med en karl som jag inte var släkt med, lyckades delar av bekantskapskretsen få reda på det i princip snabbare än jag hade upptäckt det själv, och raskt var djungeltelegrafen igång. Så vill vi inte ha det fler gånger. Säkerhetsåtgärder måste vidtagas.

Att promenera omkring på asfalterade gator var således inget alternativ. Listig som jag är beställde jag emellertid parkering av en styck bil (mannens) bakom Statoil och därefter skulle promenaden, den kyska, äga rum längs med löparslingan i ett lummigt (åtminstone på sommaren) och avskilt utrymme mellan ett villaområde och motorvägen. Inga rykten skulle kunna komma i omlopp för ingen människa skulle se oss. Ingen normal människa joggar nämligen på lunchen. Mycket bra.

Sagt och gjort. Han kom, vi smög lätt hukade iväg in till löparområdet och därefter gick vi upprätta, sida vid sida, mol allena den knappa två kilometer långa rundan. Vid något tillfälle stötte min axel emot hans, men hetare än så var det inte. Efteråt for han iväg med bilen och jag fortsatte med högburet huvud mot kontoret. Allt hade gått bra. Mission completed successfully, som vi säger i säkerhetsbranschen. Ingen hade anat det minsta.

Senare på eftermiddagen kom en av mina kollegor in på mitt rum och berättade glädjestrålande att hon sett mig på lunchen. Ja, inte bara hon. En hel buss hade sett mig på lunchen. Jag kände svimningstendenser.

Kollegan hade befunnit sig i en chartrad buss tillsammans med kommunens alla företagare, dessvärre försedd med en mikrofon i högerhanden. Bäst de körde längs motorvägen tittade kollegan ut i naturen och ser då... mig.

Självklart.

Detta tyckte hon var ett skojigt sammanträffande och eftersom hon är både snäll och omtänksam fann hon det på sin plats att förmedla denna glädjande information till övriga i bussen. Med miken i ett stadigt grepp trumpetade hon ut för alla 50 passagerarna att tittar ni till höger, så ser ni min chef.

- Ja, titta, sa busschauffören, där går ju Mimmi.

Alla 50 passagerare tittade. Jag känner flertalet. Uppenbarligen känner jag även busschauffören.

Därefter började alla 50 passagerare spekulera i vem det var som gick vid min sida. Och varför.

Kollegan fann sig och sa att säkert var säkerhetschefen ute på uppdrag, och nu hade jag säkrat upp strövområdet till förmån för eftermiddagens joggare. Typiskt sådant som jag gör på mina luncher och min fritid, för att hela tiden göra tillvaron tryggare för mina medmänniskor. Vad karlen vid min sida bidrog med, var lite oklart, eftersom han var klädd i arbetskläder, tröjan hade för övrigt samma färg som pläden på min stol, pekade kollegan ut för mig när hon berättade om det lustiga sammanträffandet senare på eftermiddagen. Detta för att jag skulle förstå att hon verkligen, verkligen sett mig.

Jag trodde henne.

Hon betonade emellertid att hon gjort vad hon kunde för att alla skulle förstå att jag var ute i jobbärenden och absolut inget annat. Osjälvisk och fin som Jeanne d'Arc hade jag gått och säkerställt att inga rötter eller tjälhål hade dykt upp på slingan sedan sist, betonade hon.

Jag vet inte säkert men jag håller det inte för otroligt att någon i bussen vid det här laget fällde en tår. Allt var mycket vackert.

Själv kände jag, under berättandet, att någon däruppe inte riktigt är på min sida för närvarande.

När jag tjuvåkte raggarbil som ung, kom mamma på mig.
När jag vid något enstaka tillfälle för många år sedan råkade lifta till stan (för att en väninna sa att jag inte vågade) kom min dåvarande make på mig.
När jag för ännu längre sedan fixade till en dejt med en jättesöt kille (som jag sedemera gifte mig med) kom HANS mamma på mig.

Kan jag åtminstone inte få gå en lunchpromenad utan att hela kommunen inklusive personalen kommer på mig?

Jag tycker att man kan ha rätt att begära det.