Långa naglar

I flydda dar, BC (before children), hade jag långa naglar av naturen. Dessa målade jag röda och viftade med och kände mig både kvinnlig och elegant för hela pengen. Ibland gick en nagel av, aldrig den yttersta spetsen utan alltid någonstans i höjd med nagelroten, och det var inte så roligt, men hittade man den förlupne kunde man limma fast den igen och på så sätt (med benäget bistånd av lite tejp) hålla skenet uppe tills nageln vuxit ut. Flera månader senare.

Jag har många fina minnen av tillfällen då jag och min dåvarande kröp omkring på diverse ställen och letade avbruten nagel. Detta är stunder av närhet och kärlek och exempel på sådana minnen som jag skall ta fram på ålderns höst och sitta och fnissa förtjust åt.

Sen fick jag barn och flera av kroppens delar och funktioner ställde in tofflorna och tackade för sig. Håret blev mörkt, vilket jag inte tog mig så mycket av för det finns utmärkta medel att köpa som kan återställa den rätta nyansen. Vad värre var, var att naglarna inte ville bli långa längre. De ville gå av redan innan de nått fingertoppen. Dessutom ville de bli randiga och vågiga. Från att ha varit stolta ryttare i kavalleriets främsta led förvandlades de till fattighjonen i trossen.

Solen gick i moln, fåglarna slutade kvittra och inga hundar ville längre yla mot månen. De följande åren var svåra. Sedan blev nagelbyggande en konst och livet blev en färgfilm igen. Först i nagelbyggarkön stod jag.

Återigen kunde jag vifta med klor som skulle få en tiger att bli grön av avund. Och nuförtiden när en nagel går av, svänger man bara inom nagel-Lotta och får den fixad på ingen tid alls. Var fjärde vecka får man en total makeover då det filas och slipas och byggs på och jag har således alltid välskötta händer som jag med fördel och förkärlek använder till att peka med åt alla håll så ofta jag kan. Många är glada över detta. Tror jag.

I princip finns det bara en nackdel med långa naglar. Det hände sig under min första tid med långa naglar, att jag stod i ett p-hus och skulle betala avgiften. Jag stoppade in kortet med kortsidan först, tryckte på knappen för hur länge jag ville stå parkerad och blev sedan uppmanad av apparaten att ta mitt kort och min biljett och fortsätta på egen hand i livet.

Jag ville inget hellre men jag kunde inte. Det gick inte att få ut kortet. Mina naglar var för långa och stötte således i apparaten medan fingertopparna fortfarande hade en bit kvar för att kunna nypa till om kortet. Fingrarna nådde inte och naglarna kunde inte. Kortet satt där det satt.

Tråkigt. Mycket tråkigt.

Men skam den som lägger sig och gråter. Jag nappade raskt tag i en karl som gick förbi och frågade vänligt om han kunde hjälpa mig ta ut mitt kort. Han tittade länge på mig för att utröna till vilken grad jag var påverkad och hur stor sannolikheten var att jag skulle kasta mig över honom om han kom inom räckhåll. Tydligen bedömde han den risken som liten för sedan tittade han lika länge runtomkring sig för att se var den dolda kameran satt.

Jag fick handgripligen visa honom det omöjliga i att själv ta ut mitt kort innan han tillfullo förstod problemet och visade sig benägen att hjälpa mig. Sen gick han muntert skrattande och småpratande med hänvisning till mig därifrån. På något sätt tyckte han att det var fånigt att ha så långa naglar att man inte kunde klara av alla momenten med bilkörningen, till på köpet det enklaste momentet, att betala p-avgiften, fniss, fniss.

Denna malör hände ytterligare en gång, vid annat tillfälle. Sen har det aldrig hänt mer för nu har jag en liten söt, svart tång i plast i handväskan.

Och jag är väldigt glad för mina långa naglar.