Envis eller stark?

I torsdags anlände (enligt fraktsedeln) 200 kg möbler till min bostad. En bunke kartonger modell större parkerades i mitt vardagsrum på bottenvåningen. Dessa kartonger innehöll en tresitssoffa, en tvåsitssoffa, en fåtölj och en fotpall.

Samtliga dessa produkter skulle installeras på ovanvåningen. Dit ville inte Brings killar bära prylarna. De ville inte montera ihop dem heller. Mycket tråkigt.

Jag ville inte heller, jag skulle till Lilla torg (partytorget i Malmö, för oinvigda) och lät kartongerna stå där de stod. Planen var att jag under vistelsen på Lilla torg skulle hitta frivilliga bär- och hopmonteringshjälp.

Det gjorde jag, men de kunde inte rycka in med instant help. En fördröjning på en vecka skulle vara nödvändig. Inte min tekopp. Allt som kan göras meddetsamma, skall göras meddetsamma är min enkla paroll.

Nya utredningar vidtogs och hjälp identifierades som kunde ställa upp med bärmuskler på lördagen.

På fredagen fick jag plötsligt en ledig kväll, mannen som skulle förgyllt aftonen förvandlades hastigt från prins till groda, och jag hamnade oförskyllt i kartongernas sällskap. Vi tittade avvaktande på varandra. Vi kretsade runt varandra som defensiva boxare i mellanvikt. Till slut gick jag offensivt till angrepp mot den svagaste länken, fotpallen. Jag skulle kunna klå fotpallen, trodde jag.

Jag hade rätt. Jag fullkomligt pulveriserade fotpallen. På ingen tid alls var den uppkånkad och ihopmonterad.

Jag började cirkla kring nästa offer, fåtöljen. Jag klämde den runt livet, bar upp den, monterade.Jag segrade.

Fylld av övermod grep jag mig an tvåsitssoffan. Att slå ned den och få upp den för trappan krävde sin kvinna, men det gick utan att jag drabbades av framfall. Med knapp nöd, men ändå. Bonsai!

Återstod gjorde the queen of weight: tresitssoffan. Jag kunde inte agera spontant och impulsivt, här krävdes taktik, strategi, list och en viss styrka. Hade jag varit det minsta lilla gravid hade jag tveklöst fått missfall men i styrkan av min medelålder, så klarade jag banne mig att få upp även tresitssoffan för trappan och montera ihop armstöden på den.

Sensmoralen är kvinnor kan så in i hoppsan. Och det var SÅÅÅÅ himla skönt att kunna skicka återbuds-sms på kvällskvisten. "Ni behöver inte komma, jag har fått upp allt."

Idag har jag tagit på mig kvinnorollen och stajlat det hela. Samt köpt patchkablar, oskärmade RJ-45-or inkl patchbox och dragit ledningar så att datorn kan stå på annan plats. Lite man igen, alltså.

Det är nackdelen med att ha bott själv länge. Man är alldeles för oberoende. Och frågan är om jag är envis eller stark eller både och. Och om det finns män som uppskattar denna kombination.