Idag har jag hållit föredrag om samhällelig säkerhet för årskurs nio på en av de lokala skolorna. Sådant tycker jag är jätteroligt, att hålla föredrag är kul i största allmänhet och för ungdomar är det kul i största synnerhet.
Som av en händelse går min dotter i den aktuella klassen och hon gled in i lokalen med samma sprudlande entusiasm som om hon var på väg mot sin egen avrättning i giljotinen. Någon kram fick jag inte trots att jag tog emot henne med öppna armar och några stolta blickar på sin ömma moder var det inte heller tal om. Och då tittade jag ändå noga. Jag tog till och med på mig glasögonen för att jag inte skulle missa de förstulna ögonkasten av beundran från hennes sida. Men det enda jag såg var flackande blick och några märkliga ryckningar i ansiktsmusklerna. I synnerhet när jag tilltalade henne inför hela församlingen. Tics, kanske. Men är hon inte för ung för det?
Jag vet inte om det på något sätt har att göra med att jag den senaste veckan har använt just föredraget som påtryckningsmedel för allt jag har velat ha gjort som hon har bedömt som slöseri med kvinnokraft eller overkill på det hela taget. Då har jag sagt att jag kanske under föredraget som av en händelse skulle kunna råka visa bilder från hennes tidiga barnaår på filmduken eller använda exempel från riktiga livet som symbolik för mitt viktiga samhällsbudskap. Hennes riktiga liv.
Det kan ha varit det som gjort henne besvärad.
Ikväll skall jag ut och nattvandra, även det är sådant som ingår i mitt viktiga säkerhetsarbete. Och jag har sett det som en härlig möjlighet att få umgås med barnen och deras vänner på deras arenor: torgen och Statoilmacken. Faktum är att jag har sett fram emot detta och glatt mig åt det.
Nu visar det sig att båda barnen har för avsikt att tillbringa aftonen i hemmets lugna vrå med ett fåtal vänner. Mitt hems lugna vrå. Ja, det passade ju så bra att vara där, nu när jag ändå inte är hemma.
Ibland har jag otur när jag tänker ut mina planer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar